[Ur nummer: 01/2005] Sommaren 2002 berättade Livs avd 4:s dåvarande ombudsman Kristina Nordström på en styrelseträff att hon fått besked om semesterhemsstiftelsens dåliga situation. Riksbyggen ville köpa en del av marken i Anneberg. Stugor skulle försvinna och områdets avskildhet skulle upphöra. Allt för att en underhållsplan saknats.
En diskussion kom upp senare om vilka som skulle företräda oss i stiftelsen där LO-distriktet och Fastighetsettan har majoritet tillsammans. Försäljningen stupade på att Länsstyrelsen sa nej till den nya detaljplanen.
Något hade gått fel kände vi. På hösten bestämdes att stiftelsens idémässiga grund måste berättas om. Därför tillkom utställningen ”Bryggeriminnen”. Några stadgebrott i den stiftelsen har inte Länsstyrelsen påvisat i motsats till i fastighetsstiftelsen. Men hur acceptabelt är det att inte säkra fastighetsunderhållet? Och hur blir den nya detaljplanen till slut? Och vad har de externt utsedda revisorerna för ansvar? Och Livs avd 4:s tidigare företrädare och LO-distriktets och Fastighetsettans?
DN lyfte fram en person med god ställning och påstod att denne skaffat sig orättmätiga förmåner. Det gav rubriker när Kenneth Sjökvist kritiserades för att ha ”tillskansat sig” den svåruthyrda stugan som faktiskt var i väldigt dåligt skick. Det var ju ett sätt att få in en erfaren person i styrelsen! Det var inte så lätt att tillsätta de poster i styrelsen som skulle innehas av hyresgäster. Det är att missa kärnfrågan, mål&medel, om man inte belyser sammanhanget där demokratin skulle spela en roll.
Om fastighetsstiftelsen så har kanske DN skrivit korrekt i det mesta även om de inte betonat att de flesta antagligen hyr på korrekta grunder. Rapporteringen har ju varit svag. Men varför inte granska revisorerna? Och tidigare företrädare? Och konsekvenserna av DN:s bostadspolitik, vad blir den? Och varför tog det så lång tid innan Livs avd 4:s styrelse fick insyn i detta?