[Ur nummer: 01/2005] Som livsmedelsarbetare ligger vi i toppen när man jämför med flera andra yrkesgrupper. Alltså när det gäller fackavgiften. Detta är inte nog, nu ska den höjas också. Hur hänger detta ihop? Vart tar alla våra slantar vägen? I stället för att klubba för en tjuga mer i fackavgift borde man värna om de medlemmar som finns. Det görs inte så här. Redan pågår diskussioner på våra arbetsplatser om att gå ur facket och flera överväger detta.
Missnöje och besvikelse över fackets brist på agerande när det behövs som mest är en vanlig anledning. En höjd avgift är inget vidare klyftigt sätt att måna om medlemmarna, vilka snarare blir allt färre. Följden är glasklar: då antalet medlemmar reduceras måste det snart till en ännu rejälare höjning, eller hur?
Nä, bättre vore om Hans-Olof Nilsson kunde tänka sig ta tåget i stället för flyget… ”En femma hit eller dit” gör större skillnad än du anar! Inte bara i plånboken, utan också (om inte större och viktigare) i förtroendet hos medlemmarna! Hur ska framtiden för Livs se ut? Med en eventuellt ny ordförande med denna inställning blir ett fortsatt fackmedlemskap för oss lika ovisst som Livs framtid. Tack för ordet.