– Det är inte exotiska frukter som vi kommer att sakna vid en livsmedelskris utan baslivsmedlen, den dagliga maten som vi äter. Av säkerhetsskäl behöver vi öka produktionen, säger Hans-Olof Nilsson, Livs förbundsordförande.

Den nya osäkra situationen i omvärlden gör att det övergripande målet för den svenska livsmedelspolitiken har prioriterats om.
Åter är det viktigt att öka självförsörjningsgraden som idag är nere på en nivå kring 50 procent.
Vid en avspärrningssituation behöver tillgången på livsmedel säkras, vilket också betonas i den nationella säkerhetsstrategin. Hans-Olof Nilsson delar denna analys.

– Det är mycket oroande att en sådan person som Donald Trump kan bli vald till USA:s president. Det finns en risk för att vi åter hamnar i en situation där världen delas upp av stormakterna i olika intressesfärer. Där USA har sin del, Ryssland sin och Kina sin, säger han och fortsätter:
– En sådan situation måste vi undvika, det är en säkerhetspolitisk hotbild. Det finns en risk för att Donald Trump kommer att behandla världspolitiken och USA:s roll i den som om det vore frågan om att göra affärer. Denna risk måste vi ta hänsyn till och det är bland annat av den anledningen vi behöver öka vår råvaruproduktion och vår egen självförsörjning.
Men erfarenheten visar att det inte går att öka självförsörjningen om marknaden är helt styrande. Han tror att fler och fler blir medvetna om det. Därför behövs ett större engagemang från statens sida i livsmedelsproduktionen.

• Så vad ska staten göra? Gå in och subventionera produktionen?
– Nej, det tror jag inte på. Vi kan inte återvända till det. Industrin måste kunna leva på sina produkter. Den måste hitta konsumenter som vill köpa dem.

• Gäller det även råvaruledet?
– Där är det annorlunda. Vi har både sjunkande självförsörjningsgrad och underutnyttjande av åkerarealer som skulle ha kunnat användas för att odla på. Här finns det ett problem som marknaden inte kan lösa. Vad gäller råvaruproduktionen kan vi inte låta marknadskrafterna styra. Det märkte vi för tio år sedan när det blev en stark global efterfrågan på etanol som bränsle, då steg matpriserna och det uppstod en försörjningskris i de länder som var fattiga och inte hade råd att importera allt dyrare livsmedel.

Han vill se en annan politik. Det ska självfallet inte vara en återgång till den gamla, då Sverige och Europa hade överproduktion av råvaror, då böndernas produktion gick till gigantiska smör- och fläskberg.
Det enda realistiska sättet att öka svensk livsmedelsproduktion på är genom export.
– Vi måste räkna med en fortsatt import av billiga livsmedel och till och med ökad import, men för att matcha det behöver vi öka vår egen export och vi vet att det finns en växande medelklass, inte bara i Europa utan också i Asien som värderar säker mat av hög kvalitet.
Men några snabba lösningar kan det inte bli frågan om. Hans-Olof Nilsson menar att staten ska engagera sig mer och satsar mer på att få fram välutbildad arbetskraft, mer teknikutveckling, bättre förädling av grödor, bättre odlingsmetoder, bättre uppfödningsmetoder och renare miljö. Alltså saker som Sverige redan är bra på och som tar tid och resurser att utveckla.

– Vi behöver också korsbefrukta tekniken, så som Ingvar Kamprad gjorde med Ikea. Det var inte möbelproduktion han tittade på när han reste runt om i världen, utan andra tekniker som han kunde använda
för att öka möbelförsäljningen.
Livsmedelsföretagen i Sverige är små ur ett globalt perspektiv. För att de ska kunna exportera till stora marknader som Kina och Japan behöver de draghjälp av varandra.
Det krävs inte storskalig produktion. Erfarenheter från Parma-regionen i Italien visar att relativt små företag kan bli mycket framgångsrika exportörer om de samarbetar utifrån gemensamma och tydliga värden.
– I Sverige finns också förutsättningar för att bilda naturliga kluster, till exempel i Skåne och på Västkusten, men också på Gotland och i Norrland med all sin kunskap om regional mat med lokala råvaror.