Är vi framme snart?

Nr 3/2018

Då är det dags igen för Internationella kvinnodagen. Kommentarer som ”Ja, men männen då? Varför finns det inte en internationell mansdag? Va?” haglar över alla som orkar lyssna. Det finns det faktiskt. I november. Varsågod och fira. Vi borde fira alla våra dagar. Män och kvinnor. Faktiskt. Vi borde uppmärksamma jämställdheten hela tiden. Fast då är det ju så krångligt. Och jobbigt. Besvärligt att bryta invanda mönster. Sina rutiner. Jo. Fast är vi inte skyldiga kommande generationer det? Men vi har kommit väldigt långt säger man. Ja. Kanske. Fast egentligen inte.

Så länge vi tröstar flickor som slår sig med fjantig röst och blåsande på skrubbande knän samtidigt som vi uppmanar grabbar som ramlar och slår sig att det inte är något att gråta för och säger åt dem att bita ihop har vi inte kommit tillräckligt långt. Så länge som det förekommer att killar drar tjejerna i håret i skolan och de senare får höra ”Det är bara för att de är killar, de visar att de tycker om tjejer på det sättet” så har vi inte kommit tillräckligt långt. Så länge som det skrivs hora på skoltoaletterna är vi inte framme där jag vill vara. Där någon av oss borde vilja vara. Så länge tjejer som anstränger livet ur sig i skolan inte uppmärksammas lika mycket som stökiga grabbar som inte kan sitta still i en bänk är vi inte där. Jämställdheten måste börja här. Med tröstandet på skolgården. Killar som slår sig måste få ha ont och tjejer som gör likadant måste få lite pepp om att resa sig och fortsätta ändå. Inte fjantiga röster från pedagoger bara för att de råkar vara födda med snippa eller med hurtfriska tillrop bara för att de inte har snippa.

Allt annat måste också jobbas med, så klart. Allas lika värde och rätt att uttrycka sig och likabehandling och allt det där fina och stora och svåra. Vi har kommit långt men det finns absolut fler steg att ta. Kanske måste man ta myrsteg, men det betyder inte att det inte räknas. Steg som att dela lika på föräldraledigheten. Att alla delar jämt på vabben. Alla byter däck. Fixar med renoveringen. Alla hjälps åt. Med allt. Alla vi vuxna måste visa alla våra barn att det är nödvändigt och viktigt att ta ansvar för varandra. Inte bara för att tösen råkar vara en tös eller för att grabben råkar vara just en grabb utan för att vi har valt att sätta barn till den här världen och att vi, allihop tillsammans, vill att de mår bra och att alla ska respektera varandra. Inte på grund av kön utan för att de är människor som är lika på alla sätt som räknas.
För mig betyder jämställdhet respekt. För alla. Killar, tjejer och ickebinära.

I min fantasi om framtiden står mina egna ungar, mina två töser, på starka ben och gör vad tusan de vill med sina liv. De kan på riktigt bli precis vad de vill och de kan göra det de känner för. Det är för att vi som valt att sätta barn till livet har gjort svåra val med att ändra på det som våra föräldrar lärde oss. Bland annat att blåsa på knän och tycka att kvinnor har ensamrätt på att vabba och hämta på dagis. Vi har lagt undan gamla blondinskämt, sexistiska kommentarer och slängt fördomar som att kvinnor och män inte kan eller bör göra saker som det andra könet alltid har gjort överbord. I min framtid höjer ingen på ögonbrynen när killar gråter eller utbildar sig till barnmorskor. I min vision av framtiden går alla trygga på gator där alla respekterar varandra. Där vet alla vad som gäller. Alla är lika mycket värda. Tjejer, killar och ickebinära. Dit vill jag. Innan vi är där är vi inte framme.
Ha en fantastisk åttonde mars. Tänk på alla som gått före. Tänk på alla som ska gå efter. Tänk vilken fantastisk framtid som ligger där och väntar på oss när vi kommer fram. Bara vi lär våra barn allt det där viktiga och stora.
Ylva Lee