Jag har aldrig känt en sådan kärlek i ett rum som den dag företaget gick ut med informationen om att vi skulle läggas ner. Jag hade förväntat mig nästan vad som helst, men inte att känna den gemenskapen från alla som stod där i rummet i samma läge som jag. Vi hade alla fått vår framtid jämnad med marken samma morgon, så nu spelade inga gamla gräl någon roll. Den eftermiddagen kommer jag att bära med mig som en av mitt livs stora upplevelser, även om det var ett oerhört tragiskt ögonblick.

Så kom dagarna när vi skulle få veta vem som blir kvar och vem som får gå. Sorg för så många, jubel för några få. Tre dagar tog det för samtliga anställda att skriva under sina uppsägningsbesked. Det var fruktansvärt. Hur förberedd man än är, går det inte att föreställa sig känslan att skriva på papperet som slår undan benen för den trygghet man befunnit sig i under nästan hela sitt vuxna liv. Att vara med som fackligt stöd när vänner och kollegor som gett hela sitt liv till företaget och arbetat klanderfritt i mer än 40 år bara får sparken som tack och inte en krona utöver vad företaget måste betala, var vidrigt. Det absolut sista uppdraget man tror att man ska behöva vara med om, när man tänker att man kanske ska engagera sig fackligt.
Absolut finns det flera hos oss som bara tar det här beskedet som sitt livs stora möjlighet. Äntligen får vi göra det vi borde göra, istället för att vara kvar här. Det är sant och det är så man måste se det. Det finns inga fasta jobb i vårt samhälle längre, för ingen vet längre hur länge företagen består. Det här är den verklighet vi lever i och måste acceptera som den är. Det finns bara en väg och den leder framåt.

Men det är inte så lätt. Vi har ingen utbildning. Här finns inga jobb där våra erfarenheter behövs. De flesta av oss började direkt efter gymnasiet för många, många år sedan. Vissa har inte gått gymnasiet heller. Att höra omgivningen säga att ”jag tror det kommer ordna sig för er” eller ”det är tur att ni kommer ut nu när arbetsmarknaden ser så god ut” är ingen tröst. Det är provocerande. Det är att inte förstå eller bry sig om verkligheten som den ser ut för oss. Hur kommer det att ordna sig? På vilket sätt? Vilka jobb är det vi ska ta? Är det heltidsjobb med schyssta villkor, bra arbetsmiljö och en skälig lön som det vi kommer ifrån? Knappast, fru arbetsmarknadsminister! Några av oss som slutar nu är unga med framtiden för sig. Det ordnar sig för den som gör sig själv till sin egen lyckas smed. Men det är långtifrån alla som är unga…

Vi är inte den första fabriken som stänger. Och vi är inte den sista. Vi är inte de enda som livet gungar till för. Med de stora händelserna kommer de många känslorna. Det är inte bara ett jobb vi inte längre kommer att ha, det här är hela vår trygghet som vi känt till den i större delen av vårt liv. Det påverkar hela vårt väsen. Den allra viktigaste och största frågan är ändå ekonomin. Hur kommer man kunna få ihop det? Men det är så mycket mer än så. Alla arbetskamrater som man tillbringat så många timmar med och haft olika slags relationer med under så många år som bara är borta en dag. Alla rutiner man har byggt upp kring sina arbetstider och sin väg till och från arbetsplatsen. Vi har jobbat för att kunna leva som vi vill men nu får vi inte jobba kvar där längre.

Det värsta är ändå att försöka hitta motivationen att orka jobba varje dag fram till slutet, när slutet nu än blir. Vi har ett datum när vi stänger men förhoppningsvis har många av oss hittat en ny framtid långt innan dess. Arbetsuppgifter som varit meningsfulla i större delen av våra liv känns nu meningslösa. Det finns ingen större mening för oss att arbeta för våra jobb behövs ju inte längre. Åtminstone är det så det känns, även om det finns bättre och sämre stunder. Det är en oerhört destruktiv miljö att befinna sig i. För det går upp och ner, hela tiden. Alla är på sin nivå och är i sin del av resan bort från fabriken som ingen ville lämna. Det är tur att vi har varandra. Det är okej att inte må bra, det säger alla. Vi får stöd och hjälp från dem som har utbildats för att hjälpa, om vi vill. Det är tacksamt i den otacksamma tillvaron vi befinner oss i.

Jag är inte längre där. Jag är någon annanstans i min mentala resa även om jag fysiskt fortfarande jobbar kvar. Det jag lägger min kraft och motivation på är min plan A, min plan B och min plan C för vad jag vill ska ske med mitt liv. Och jag har början till ett jobb som väntar på mig den dagen jag slutar om jag vill ha det. Det gör mig någorlunda trygg, även om det inte är jobbet jag trodde att jag ville ha som jag får i så fall. Men ett jobb är ett jobb och det kan man inte förakta i dessa tider. Dock har jag bestämt mig för att det här ska bli mitt livs chans till att göra det jag borde ha gjort för länge sedan. Fundera ut vad jag vill med mitt liv och styra kosan ditåt. Se till att den där underskriften var det bästa som kunde hända mig, även om det inte kändes så den dagen. Vi är inte den första fabriken som stänger. Och vi är inte den sista.
Charlotte Vivungi
Konsum Värmlands bageri