Mycket har hänt på kort tid, men…

Nr 9/2017

Min första känsla, när jag fick frågan om att vara med Livs under Prideveckan, var ren lycka, lycka och glädje för att få vara med under en så otroligt stor och kärleksfull festival. För mig är Pride dock så mycket mer än själva festivalen, det är ett ställningstagande, och fortfarande efter alla år en mycket viktig manifestation. Vi har kommit långt och mycket har hänt på relativt kort tid men trots det lever väldigt många förtyckta liv där de misshandlas, hotas och måste dölja vilka de är för allmänheten, och för arbetskamraterna. Det var därför jag blev så glad när jag fick frågan om jag ville vara med och representera just Livs under veckan.
Det är viktigt att vårt förbund är på plats för att visa att vi bryr oss om arbetarna och medlemmarna, oavsett vem eller vilka de är. Jobbar du inom livsmedelsindustrin ska du ha samma rättigheter och samma arbetsmiljö fri från förtryck precis som alla andra. Du ska kunna leva som den du är.

Något som är väldigt härligt med den här veckan är att den är så bred och sprider sig över hela staden. Den är så otroligt mycket mer än Pride Park, precis som att Pride är så mycket mer än festivalen och paraden. Första dagen efter att Louise Schelin och jag hade träffats och gjort iordning allt inför veckan hamnade vi på en liten mer ”undergroundtillställning”. En fantastisk och unik dragshow och något helt annat än det som visas på stora scenen i parken. Men Pride är så mycket mer än alla de glammiga showerna och det är därför jag är så glad att Pride House också finns under veckan. I Pride House samlas allt ifrån HBTQI-rörelsens historia till hur vi vill att framtiden ska se ut med utställningar, vernissage, föreläsningar och ”tankeverkstäder” och det är här som mycket av hjärtat i Pride förvandlas från känslor till handlingar som driver rörelsen framåt genom att belysa orättvisor och okunskap. Det skapar ett forum för oss som tyvärr inte är insatta i alla frågor att lära oss mer och få diskutera med andra och på det sättet kunna sprida budskapet vidare. Jag rekommenderar varmt alla att besöka Pride House ett par dagar under framtida Pride festivaler.

Kärnverksamheten för oss var dock att vara på plats i Pride Park tillsammans med de andra LO-förbunden. Där hade vi möjlighet att få träffa och prata med tusentals människor som besöker parken under veckan och det är väldigt uppfriskande att få möta alla dessa människor. Självklart var de fackliga frågorna och verksamheten hela tiden närvarande, även om inte alla som kom dit hade brinnande ärenden på hjärtat. Det blev så mycket mer än ”facklig information”, det var väldigt mycket skratt och gemenskap och kärlek. Livs ”chokladhjul” blev en väldigt uppskattad aktivitet, det blev rätt intensiva och roliga timmar med alla som ville pröva sin lycka på hjulet.

När allt kommer till kritan så är Prideparaden verkligen den stora finalen och höjdpunkten för mig, men det säger nog mer om mig som person än om hela HBTQI-rörelsen. Jag vet hur det kan vara att inte våga vara sig själv, hur stämningen och jargongen på en arbetsplats kan göra det obehagligt att öppna upp sig. Det stämmer naturligtvis också även utanför arbetsplatserna. Dagligen kan man känna att man har andras ögon på sig och man blir extra uppmärksam på alla i ens närhet, uppmärksam på hur de tittar på en eller hur de reagerar eller på om de ska komma med kommentarer. Till och med när man tar sig runt i Stockholm eller till Pride Park kan detta ske. Det behöver inte vara uttalat negativa eller obehagliga blickar och kommentarer, men känslan finns där hela tiden.

Det är när jag går i en Prideparad som jag för en gångs skull känner att jag inte behöver oroa mig för att någon ska bete sig hotfullt. Det är också den enda gången som folk bokstavligen jublar och ger väldigt mycket kärlek till mig när de ser mig. Så det är också av rent själviska orsaker som jag går i paraden. Det är en oerhört viktig manifestation. Budskapet och kärleken som Pride står för måste leva vidare. Vi måste kämpa och visa att vi finns här så att andra kan våga lämna förtrycket bakom sig. Det är det allra viktigaste.
Andréas Frögren,
Regionalt förtroendevald region Öst, Lantmännen Cerealia, Järna