Symboliserar en ny tid

Nr 6/2017

Livs kongress, som hölls den 4-8 maj i Malmö, kommer många att bära med sig i sina hjärtan lång tid framöver. Det är en kongress som kommer att symbolisera en ny tid för vårt förbund och för alla som på ett eller annat sätt var närvarande.
Debatterna under kongressen var många, men inte så särskilt långa, och alltid fyllda med respekt debattörerna emellan. Trots skilda åsikter om en motion slutade man aldrig att uppmuntra varandra utanför talarstolen, talade väl om och till varandra och visade på ett enormt kamratskap som kommer att vara till tids ände känns det som, och som skapade ännu starkare band denna kongress.
Fanns denna lite euforiska känsla redan från start? Nej, det gjorde den inte. Det var som det brukar vara vid sådana här större arrangemang, man höll sig mycket till sin delegation men umgicks lite med de som man lärt känna tidigare. Det skulle komma att ändra sig ordentligt, söndagen den 7 maj 2017 klockan 10. Det var då som motionerna 47-48 om hbtq-certifiering skulle behandlas, en motion som jag själv hade skrivit och som hade blivit förbättrad i sina att-satser av klubben på HFG i Västerås.

Det blev dags att börja debattera, olika åsikter fördes fram och det blev min tur att gå upp i talarstolen. Mina ben bar mig knappt på grund av nervositet när jag gick upp, trots att jag flera gånger tidigare stått vid den där talarstolen under kongressen utan en minsta darrning i kroppen.
Men nu var det annorlunda. Nu var det på riktigt på något sätt. Jag minns det som att rösten försvann och att jag fick lite svårt att se, tid och rum snurrade fullständigt och nervositetens tårar bröt igenom. Jag ville inget hellre än att springa ner, iväg, och gömma mig. Men det var nu eller aldrig som gällde.
Jag skrev motionen utifrån mig själv, mina rädslor inför omvärlden, vilka konsekvenser som skulle komma och så vidare. Jag tog steget, hoppade, kom ut inför hela kongressen och framförallt mig själv om VEM JAG ÄR! Hela kongressen höll ihop och fångade upp mig i mitt fall, fick mig att landa på en dunkudde. Jag kunde känna mig fri och stolt över mig själv och den jag är. Att jag inte behöver gömma mig bakom någon fasad eller illusion om hur jag borde vara.
Och just där, visade vi varandra den djupaste respekten, det yttersta kamratskapet, och den största kärleken. Förbundet visade enhälligt att alla är lika värda och ingen ska någonsin behöva tvivla på det. Just där och då, var det som om en stor propp lossnade och försvann.
Några motioner senare var det en annan herres tur att gå upp i talarstolen för att prata om att stoppa flytten av våra arbeten utomlands. Johan Bengtsson, huvudskyddsombud på Findus och i allra högsta grad berörd, gick upp och höll ett tal som alla närvarande kommer att bära med sig i resten av livet. Ett tal som fick solidaritetskänslan i kongresshallen att bli så stor och tjock att den nästan gick att ta på. Vi kände samma känsla samtidigt tillsammans, en så häftig upplevelse så det inte går att beskriva.
Cirka 300 människor kände i symbios med varandra.
Cirka 300 människor knöts samman.
Cirka 300 människor, från landets alla håll, blev EN!

Den känslan var och är mäktig, och jag lär aldrig få uppleva den igen.
Den känslan är verkligen vad det fackliga arbetet handlar om.
Känslan fick i alla fall mig till att vilja kämpa ännu mer för de ord som sammanfattar hela Livsmedelsarbetareförbundet för mig, och säkerligen för flera andra kamrater.
Solidaritet, jämställdhet och jämlikhet.
Tro, hopp och kärlek.
Jens Nordwander