Det sved på huden när nålen formade tecknet på min handled. Min historia växte fram där under tatuerarens fingrar, med smärtan som en påminnelse om allt som det där tecknet representerar. På något sätt tyckte jag om det. Att nålen skulle sätta sina spår men att det som gjorde ont skulle försvinna.
Tecknet i fråga är ett semikolon. Grammatiskt används det för att binda ihop två meningar med varandra. Ett sätt för skribenten att fortsätta sin berättelse istället för att sätta punkt. Som tatuering har detta semikolon blivit en symbol för psykisk ohälsa.
Ett sätt att uppmärksamma ångest, depression och självmordstankar och den ständiga kampen för att övervinna dem. Ett sätt för människor att visa att de har fortsatt sina berättelser istället för att avsluta dem.

Min tatuering kom till i september 2015. Elva månader efter att min kropp till sist sade ifrån. Elva månader efter att läkaren konstaterade utmattning och skickade mig till en psykolog. Då hade jag mått dåligt i tio års tid. Förträngt, förnekat och hållit allting inom mig av den enkla anledningen att det fortfarande var tabu att må dåligt. Ångest och depression var inget man skulle prata om, ångest och depression var en svaghet och varför kunde jag inte bara vara positiv?
Elva månader efter den där vändpunkten mådde jag bättre. Psykologen hade skickat mig vidare till en Act-kurs och med rätt verktyg började jag bearbeta. Jag började utvecklas, förstå och acceptera och jag var positiv, det som människor omkring mig så länge hade efterfrågat.

Ändå kände jag mig plötsligt osäker där hos tatueraren. Jag såg ned på min handled, på det semikolon som sakta växte fram där, och insåg vad det skulle betyda. Genom att bära det där tecknet på min hud skulle människor förstå att jag också bar någonting under det. Att det fanns mer av mig än det som syntes utanpå. Att jag någon gång hade tänkt tanken att avsluta min berättelse. Att jag någon gång hade övervägt att sätta punkt.
Det är det här som är så farligt. Inte det faktum att jag under vissa perioder av mitt liv har tänkt tanken att avsluta det, utan min osäkerhet kring att människor vet om det. Att människor vet om att jag har haft ångest. Att människor vet om att jag har varit deprimerad. Att människor vet om att jag har velat dö.
Psykisk ohälsa är inte en svaghet. Psykisk ohälsa blir allt vanligare och är något som vi måste prata mer om. Det är inte en svaghet att dela sin börda eftersom ångest och depression kan drabba vem som helst, när som helst och att bära allting själva får oss inte att må bättre. Man är inte svag, misslyckad eller värdelös för att man ibland lever ett liv som man inte kan hantera. Man är kraftlös och trött för att man bär på ett bagage som är alldeles för tungt.

Precis som när jag satt där hos tatueraren får det här mig att känna mig osäker. Att skriva det. Att praktiskt taget säga det högt. Samtidigt är det så oerhört viktigt eftersom det är ännu en röst i kampen. Ännu en röst att ha med sig, en påminnelse om att det är okej. Man får ha ångest, man får må dåligt, man får gråta och man får vilja dö för ibland är det som med den där tatueringen på handleden. Det gör ont. Just där och då gör det ont. I vissa ögonblick vet man inte hur man ska orka. I vissa ögonblick blir smärtan så stor att den inte går att hantera, men efteråt kan det sluta göra ont. Efteråt kan man bära den med sig, som en påminnelse om att man tog sig igenom det. Att man kom ut på andra sidan och att man är starkare än förut.
Jag har fortfarande dåliga dagar. Ibland förvandlas de till veckor där vissa stunder är svårare än andra. Ibland kan man inte lämna sängen. Ibland kan man inte sluta gråta. Det är okej, för ibland kan man inte sluta skratta heller. Ibland är dagarna så underbara och så fyllda med glädje och lycka att det känns som att man ska spricka. Man kommer att uppleva båda och det viktigaste är att inte gömma undan det. Att minnas de bra dagarna när de dåliga tar över, att de bra dagarna kan hjälpa en att orka och att det finns människor som kan hjälpa en att bära.

Den där punkten som kunde ha avslutat min berättelse, den kom aldrig. Jag valde att förvandla den till ett semikolon. Varje gång jag tittar ned på min handled blir jag påmind om att jag valde att fortsätta och oavsett hur många uppförsbackar, vändpunkter och dåliga dagar min berättelse kommer att innehålla, vet jag att den berättelsen är långt ifrån färdig.
Sarah Larsson