Vi behöver arbetarpolitik

Nr 3/2017

Senhösten 2016 lade jag fram en motion till medlemmarna i min Livsklubb inför kongressen i maj i år som handlade om fackets sponsring av (S). Jag argumenterade för att villkora pengarna med att Livs, som ju skänker mest pengar per medlem av alla förbund, ska få begära konkreta löften om politiska motprestationer av ”Arbetarepartiet Socialdemokraterna”.
I slutet av året frågade jag medlemmarna. 7 av 10 var överens med motionsrubrikens budskap, ”Om (S) ska ha pengar, ska Livs ha valuta för det”. Faktum är att den nuvarande samverkansformen har ringa medlemsförankring. Enligt en undersökning är det endast en tredjedel av LO:s medlemmar som tycker det är okej med ett ensidigt stöd till Socialdemokraterna.

Sedan valet 2010 har pengarna till partiet halverats och fyra förbund har dragit in sitt stöd, enligt tidningen Arbetet. Uppbrottet från tanken på automatiskt stöd till (S) tog ett stort steg framåt år 2010, genom Stockholms LO-distrikts ”Stockholmsmodell”, där man jämförde medlemmarnas åsikter med olika riksdagspartiers i en broschyr inför valet. Transport har idag löpt linan ut, där förbundssekreteraren Markus Pettersson kallar det för en frihetsfråga att bara ”agitera för deras politik” när (S) ”ställer upp bakom vår linje”.

Oavsett om en LO-medlem tycker att facket ska stödja (S), flera partier eller inget parti, så bör varje arbetare ha intresse av att få sin röst hörd i samhället. Facket kan, om det anstränger sig, ge oss en enande röst, om det inte istället väljer att blunda för att nuvarande form av facklig-politisk samverkan håller på att eroderas underifrån.
I dag röstar inte ens hälften av LO på (S), enligt SCB. Om vi inte gör något så splittras medlemskapet på SD, borgerligheten, småpartier, blanksedeln och ”soffan”. Låt inte detta fortgå! Öppna istället upp en diskussion inom facket om vad vi kräver utav politiken. Genom att vi medlemmar mobiliserar oss kan vi kvittera ut det.
Daniel Nordström