[Ur nummer: 03/2004] I januari landade den amerikanska roboten Spirit på vår röda grannplanet. Och härom veckan glufsade ett svart hål i sig en hel galax! Då  beslöt jag mig för att läsa Aniara igen, Harry Martinsons dramatiska rymdepos från 1956 om hur mänskligheten försöker fly till Mars från en kärnvapenbombad, obeboelig jord.

Rymdfärjan Aniara är femtusen meter lång och niohundra meter bred. ”Likt en jättepuppa utan vikt” ger den sig av med sina ”åttatusen själar”. Men plötsligt tvingas piloterna gira för en asteroid och råkar ur kurs. Med nosen mot Lyrans stjärnbild rusar Aniara vidare ut i den mörka, kalla rymden.
I de 103 sångerna – lättlästa, vackra – får vi följa människornas tankar och känslor när de genom dagar, nätter och år, färdas mot det obevekliga slutet. De minns med nostalgi och kärlek sitt liv i Doris dalar, Jorden, en gång så frisk och grönskande. Och de sitter framför framför Miman, det sinnrika instrumentet ombord som kan registrera ångest och längtan, skuld och ansvar.
Det finns många sätt att läsa Aniara. Man kan imponeras av den naturvetenskapliga och tekniska framtidsvisionen. Stanna upp i förundran och ödmjukhet inför universums stora gåta och vår planet som ”en liten blåsa i Guds andes glas”. Och samtidigt förfäras över de möjligheter vi skaffat oss att förgifta och förstöra den skapelse vi fått att förvalta. Aniara blir därmed en appell om besinning, om att stoppa krigens och girighetens galenskaper medan tid är.

Harry Martinson, fattigpojken och sjömannen från Blekinge som i maj 2004 skulle ha varit hundra år blev en av de stora 1900-talsförfattarna i vårt land. Många har läst barndomsskildringen Nässlorna blomma och luffarromanen Vägen till Klockrike. Och följt honom som ung matros i diktsamlingarna Spökskepp och Nomad, ut på de stora haven och till glädjekvarteren i all världens hamnar. Ett hårt liv, skildrat med en lyrisk språkdräkt som överraskade och fängslade läsarna.
För mig är han en förebild och inspiratör med sin vidunderliga naturlyrik, präglad av både sakkunskap och känsla, och med doft av skapelsemystik:
                      Vi låg i gräset
                      och våra ögon insög åt anden
                      allt det sammansatta som är liv
                                och Gud
                     —
                     Så blev vår förundran
                               tillbedjan
                     Och vi sänkte våra pannor såsom
                     genom djupt vatten inför
                     livets heliga välde

För precis trettio år sedan, 1974, fick Harry Martinson – tillsammans med Eyvind Johnson – ta emot Nobelpriset i litteratur ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Ett tema som känns minst lika angeläget idag, när vi – som motvikt till förtingligande och kommersialisering – borde reflektera över livets förunderligheter.

På hemsidan harrymartinson.org kan man läsa om alla de spännande evenemang som äger rum under hela detta martinsonska jubileumsår!