Maria Hamberg: Arbetare osynliggjorda i böckernas värld

Nr 9/2017

Litteratur är en rätt långsam konstform. Såväl författare som läsare kräver av texten att den ska vara fängslande nog för att sidorna ska vända sig av sig självt. Men för att en roman ska bli minnesvärd och hamna i hyllan för senare omläsning krävs dessutom både djup och undertext. Det måste finnas fler tankar än bara de som de utskrivna bokstäverna berättar. Undertexten gör att läsaren tar till sig ”osynlig” information och grunnar på den, gör den till sin egen och finner sig efter läsningen vara en något klokare person. Men för att lyckas åstadkomma en så mångbottnad text behöver författaren tid. Mycket tid. Åratal i vissa fall. Händelserna måste komma på tillräckligt långt avstånd för att hela bilden ska bli synlig. För litet tidsavstånd ger detaljerna synskärpa, men det riskerar att bli för tunn text, det kan bli mer av reportage än litteratur. Och i det fall författaren varit personligt involverad i de skildrade händelserna krävs avstånd för att känslorna inte ska ta överhanden. Text skriven i affekt når sällan det önskade resultatet. Tvärtom.

Vissa böcker klarar alla dessa mina kriterier, äger i sig allt innehåll för att läsaren ska få ny och/eller ökad förståelse, men vanligare är förstås att man som läsare kombinerar ett flertal böcker för att själv bygga en bild av ett historiskt skeende. Som en mosaik, som det naturligt pågående samtalet människor emellan, vi formar vår uppfattning om saker och händelser utifrån vad vi läser, vad vi hör, vilka vi pratar med och vad de berättar.
Därför är det en sådan brist att det saknas skildringar där arbetarklassens erfarenheter och tillvaro står i centrum. De flesta som skriver böcker kommer ur över- och medelklassen. De flesta som förlägger böcker kommer ur över- och medelklassen, de ser inte bristen. Varken i den moderna utgivningen eller i den återutgivning som hela tiden pågår av äldre böcker. Arbetare har varit och är fortfarande osynliggjorda. De som inte dagligen går fram och tillbaka mellan fabriker, verkstäder, vårdhem eller sjukhusavdelningar eller lever i hushåll där någon gör det, tänker inte på att de människorna finns. Och vi som tillhör dem som arbetar med kroppen och händerna för att försörja oss, vi är så matade med all mediabevakning om ”fint folk” och deras liv och leverne att vi tycker oss själva ointressanta. Vem vill väl veta vad en busschaufför tänker, typ?

Men just avsaknaden av våra bilder, våra historier, våra erfarenheter är en större brist än vi är medvetna om. Det slog mig återigen när jag nyss avslutade ännu en roman som skildrade mellankrigstiden och därmed framväxten av fascismen. Inget ont om den, det var Bassinis ”Den förlorade trädgården”, en berättelse om ett antal judiska ungdomar i Italienska Ferrara. Jag lärde mig mycket. Men än en gång var det över- och medelklass som stod i centrum. Än en gång var det därifrån världen beskådades. Men jag vet ju att de italienska arbetarna och deras starka fackföreningar var Mussolinis viktigaste angreppsmål. Arbetarnas styrka stod i vägen för kapitalisternas lösningar på den ekonomiska krisen. Lite skymtas i Elena Ferrantes böcker om de två flickorna i Neapel, lite annat kommer till ytan i Silvia Avallones ”Stål” och ”Marina Bellezza”, men det behövs mycket mer för att ge en fullödig bild.

Samma sak gäller Tyskland. Det formligen sprutar böcker som skrivs av barnbarnen till dem som var i aktiv ålder under andra världskriget. Och det kommer minst lika många återutgivna romaner. Falladas böcker till exempel. Eller Stefan Zweigs. Det finns ett sug bland den läsande publiken att dyka ner i Centraleuropa, att skuggvandra på Bukarests, Wiens, Berlins och Prags gator. För att kanske få en aning om vad som kanske kan hända här? Nu, snart?
Som klassmedveten läsare är det nog bäst att förse sig med mängder av böcker och sedan läsa med urskiljning och hoppas hitta pärlorna. Som Arvid Rundbergs ”En tysk arbetares memoarer”. Den skulle jag vilja läsa igen, och se återutgiven!

Relaterade artiklar