Tony Samuelsson: Bergh ger röst åt dem vars röster sällan hörs

Nr 6/2018

De vingabrödna, de vingbrutna – så kallar författaren Mary Andersson de människor som likt henne själv tidigt i livet blivit skadskjutna och kantstötta av dåliga livsodds. De vingbrutna har stora drömmar, men inga vingar som bär. De klarar inte av att bli medelsvenssons som jobbar och betalar skatt, åker på semester och tar sig en fylla till helgen. Politiker brukar
i valdebatterna tala om dem som svaga grupper i utanförskap. De lever i välfärdens skuggor och veck och kostar samhället pengar i form av missbruksvård, försörjningsstöd och kriminalvård.
Dessa vingbrutna sorgebarn och olycksfåglar har Malmöförfattaren Jonas Bergh tillägnat hela sitt författarskap. Han har kallats förlorarnas författare. Nu är han aktuell med sin sextonde bok om jag räknat rätt. Den innehåller både dikter och prosa och har fått titeln Jag fastnar i love will tear us apart och syftar förstås på den gamla hitlåten av postpunkbandet Joy Division. Det är den vackraste sång han vet, smärtan i den. Musik är viktigt, Bergh skriver till musik och ser också sina böcker lite som gamla plattor.

Jonte Sten, så heter författarens alter ego och honom kan man följa i åtskilliga romaner och noveller. Så också i den nya boken, byggd på personliga livshistorier. Här skildras en barndom under 70-talet i en familj som vill uppåt, och Jontes farfar som han älskade men inte kände så väl, en man med alkoholproblem, som försökte tala om solidaritet. När jag läser påminns jag om släktingar och kusiner man aldrig riktigt kände men har några få glasklara minnen av.

Bergh skildrar också tiden han satt i fängelse för ”skitsaker”, komplett med slagsmål i duschen. Återigen väcker det minnen av kompisar som hatade skolan, som hade det jobbigt hemma, som försvann ur ens liv. Ibland stötte man på dem igen som vuxen, tillfälliga möten, snack om gamla minnen, men efterhand också om missbruk, fängelsedomar, förstörda relationer. Bergh ökar förståelsen för hur svårt det kan vara att få ordning på livet, hur lätt det är att smita undan ansvar och glömma allt som slarvats bort i sprit och droger och självömkan.
Boken är också en berättelse om ett tioårigt äktenskap som tar slut. Och efter den plågsamma skilsmässan, ljusa levande sidor om en ensam pappa och hans båda döttrar. Det handlar om att ta ansvar, när man inte längre kan låtsas.
Bergh har en stil som är helt hans egen. Jag vet inte hur han gör med språket, men det bultar och kränger av den medkänsla som kommer av att han vet hur det känns att krascha med sår och sprickor inuti. Han omfamnar sina karaktärer med ord som skildrar dem både från utsidan och insidan, fast samtidigt. Det är solidaritet, att se en människas äkthet, att ge röst åt dem vars röster sällan hörs. Man kan inte leva utan någon form av lindring, någon dröm om frihet, trots att verkligheten ofta dundrar in och förstör.

För den som vill läsa Jonas Bergh i längre format är de tre romanerna om människor från Landskrona en bra ingång. Den fantastiska socialrealistiska kärlekssagan En sång för Sonny och Carola, om två vingbrutna utkantsmänniskor. Hon är ett barn av 60-talets proggvänster, han är son till en alkoholiserad finsk zigenare. I Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in inser Jonte Sten att han nått botten och lägger in sig på en alkoholklinik för en jobbig avgiftning. På väg till Charlotta Anderson, handlar om trasig, vinglig kärlek, om Pange och Blixten som skaffar sig en van och ger sig av genom Sverige och ut i Europa på jakt efter den försvunna Charlotta som ska fylla fyrtio.