Condé slår hål på myten om en krympande värld

Nr 2/2017

Jag har precis avslutat läsningen av Maryse Condés memoar ”Livet utan masker”. I vad som känns obehagligt ärligt, närmast redovisar hon alla misstag hon gjort som ung och oerfaren kvinna i början av sextiotalet. Hon gjorde verkligen det mesta fel. Som studentska med stipendium i Paris blev hon gravid med en man som övergav henne. Och detta i den tid när det inte fanns p-piller, abort var olagligt och ensamstående mammor betraktades som prostituerade. För att bli ”redbar och accepterad” igen gifte hon sig med en annan man som hon inte älskade och blev återigen gravid. För att undkomma ett olidligt äktenskap tog hon arbete i ett annat land och blev förälskad, och gravid! Och hamnade i ännu fler svårigheter. Till slut stod hon ensam i världen med fyra små barn utan försörjning, då blev hon författare! Men det är inte hennes personliga historia som gjort djupast intryck på mig. Utan min okunskap om hur världen faktiskt ser ut.

Condé kommer från Guadaloupe, ett franskt departement i Karibien. Hon fick därför automatiskt franskt medborgarskap. Men förutom att hon kommer från kolonierna och därför inte riktigt räknas lika mycket som infödda fransmän så är hon svart, vilket förstås placerar henne ännu lägre i en samhällelig hierarki. Allt det där vet både jag och ni. Och Condé vet nog också att vi tror oss veta. Därför pratar hon inte om det. Hon bara berättar om sin värld och sina vänner och sitt liv på ett alldeles självklart sätt, som om det vore allmängods att flytta från Paris till Senegal, Gambia och Ghana.

Och så borde det ju vara! Det borde vara lika självklart att berätta om Accra(huvudstad i Ghana), Conacry (huvudstad i Guinea)eller Dakar(huvudstad i Senegal) som att berätta om Rom, London och Aten. Men det är ju inte det! Inte för en europeisk läsare. Vi vet nästan ingenting om hur det ser ut, hur livet levs, vad de politiska ledarna har hetat. Historien, politiken, skolväsendet, avskaffandet av kolonialismen, kryddor och råvaror, det mesta är okänt för oss. Och genom att fullständigt ignorera min okunskap ställer Maryse Condé mig inför denna sanning. Hon bryr sig inte om att tillrättalägga eller förklara, hon utgår från att jag känner till Nkrouma och Sékou Toré precis som jag känner till Mussolini och Churchill. Men när hon berättar om hur hon läser afrikanska författare för att lära sig om det Afrika hon inte känner till eftersom hon kommer från Karibien ger hon även mig den möjligheten.

I medierna upprepas det om och om igen hur världen krymper med ny teknik och människors kunskap, men Condés bok slår obarmhärtigt hål på den myten. Som angloamerikanskt/germanskt orienterad europé vet jag knappt något om fransktalande Afrika. Vår världsbild baseras på en mängd olika källor. Skolböcker, filmer, serietidningar, litteratur, tidningsartiklar, nyheter i radio och teve och en massa annat. Men vad vi känner till och tror oss veta är styrt av vad andra bestämt. Vilka böcker som översätts. Vilka filmer som går på bio. Som enskild individ kan jag ju inte läsa all världens press eller följa all världens politiska utveckling. I många år har jag sett skönlitteratur som en möjlighet att förkovra mig och bredda min förståelse av världen, eftersom romaner tar mig in bakom de för turister stängda dörrarna. Men förstås, jag är begränsad i att helst läsa på svenska. Och väldigt lite av det som publiceras på franska översätts till svenska. Samma sak gäller översättningar från spanska, förutom i Spanien talas det i hela Latinamerika. Det är stora delar av världen som inte exponeras från bokhandelns hyllor, eller biblioteken för den delen. Det är bara att önska sig fler förlag som vågar satsa på så kallat smal litteratur.