En egen uppsägning är en bindande handling

Nr 6/2017

Ett bråk mellan dig och din arbets-givare slutar med att du slänger ditt passerkort på golvet och går hem eftersom du tror att arbetsgivaren inte längre litar på dig. Du tror att du är avskedad och arbetsgivaren anser att du sagt upp dig själv. Vad gäller egentligen?
Grundregeln är att om du säger upp dig själv, då kan du inte ändra dig. En egen uppsägning – skriftlig eller muntlig – är en gällande och bindande rättshandling som det kallas. Men om du ångrar dig kan du naturligtvis förklara det för din chef. Ofta ordnar det sig och du kan fortsätta arbeta. Men du måste agera mycket snabbt och arbetsgivaren är inte skyldig att acceptera att du tar tillbaka din uppsägning. Så tänk efter före, som det brukar heta. Men det här beror på hur det hela gick till. En annan regel är nämligen att det som sägs i ett mer eller mindre upprört tillstånd inte alltid leder till en sådan här bindande rättshandling. När man skäller på varandra säger man saker som man egentligen inte menar, bara för att man är så arg. Och framför allt var det kanske inte meningen att det skulle sluta med att du lämnade arbetsplatsen. Det är alltså mycket viktigt att båda parter är överens om vad som egentligen hände och varför.

En ny dom från Arbetsdomstolen, AD, tar upp detta. En arbetsgivare ville sänka arbetstiden och därmed lönen för en anställd, som vi här kallar Erik. Erik ville inte det, och kontaktade sitt fack för att få hjälp. När arbetsgivaren får brevet från facket blir han mycket upprörd och söker upp Erik och frågar i rätt arg ton varför han tagit kontakt med facket i stället för med honom.
Nu hör det till saken att både arbetsgivaren och Erik är turkar. Erik inleder sitt svar till arbetsgivaren med ordet ”abi”, och enligt AD innebär det uttrycket att man har stor respekt för personen man talar med, såsom för en storebror. Men i det här fallet förklarar då arbetsgivaren att Erik inte längre ska använda ordet ”abi” eftersom det uppkommit en tvist mellan honom och Erik, eftersom Erik vänt sig till facket. Erik slänger då nycklarna på bordet mellan dem, går ut genom dörren och kommer därefter inte tillbaka till arbetsplatsen.
Erik tror att han är avskedad. Arbetsgivaren har avvisat honom, han tror inte längre på honom eftersom han tappat respekten för honom. Och arbetsgivaren påstår att Erik har sagt upp sig själv. Han gick ju bara iväg utan att återkomma.

Men AD menar att här gjorde arbetsgivaren fel. Arbetsgivaren måste ha en tillräcklig anledning för att anse att Erik sagt upp sig. Han sa aldrig något sådant när han gick iväg. Dessutom hör det till saken att arbetsgivaren vid ett tidigare tillfälle funderat på att säga upp Erik. Erik hade då vädjat till arbetsgivaren att inte göra det eftersom det antagligen skull leda till att han blev utvisad från Sverige. Dessutom uppfattade Erik arbetsgivaren nästan som en storebror. Arbetsgivaren visste alltså att Eriks anställning var viktig för honom. Att han då, i vredesmod, bara sade upp sig är inte trovärdigt. Erik hade inte sagt upp sig.
Men eftersom Erik aldrig kom tillbaka till sin arbetsplats, borde arbetsgivaren tagit reda på varför. Allmänt gäller att en arbetsgivare måste förklara för en anställd vad som gäller. Om tiden går och ingenting händer, då kan den anställde, det vill säga Erik i det här fallet, anse sig som avskedad. Arbetsgivaren kan alltså inte utnyttja ett missförstånd eller oklarhet och på det sättet få anställningen att upphöra. Erik blev således avskedad och eftersom det inte fanns någon saklig grund – Erik hade inte gjort något allvarligt fel – var avskedet felaktigt och Erik fick skadestånd.
Pär Trehörning, frilncejournalist