Maria Hamberg: En inblick i en familj jag aldrig haft tillträde till

Nr 11/2017

På samma sätt som geografi skiljer människor och människors levnadsvillkor från varandra gör klass det. Att växa upp i ett bondkök i Ångermanland, en förortslägenhet i Angered, en villa i utkanten av Malmö eller på en herrgård i Mellansverige – det ger totalt olika erfarenheter. Var och en för sig är berättelserna unika, tillsammans bildar de inget mönster, men den som vill kan få en större förståelse för de klasskillnader som råder.
Yvonne De Geers självbiografiska ”Aldrig en av oss” har gett mig en sådan pusselbit, en inblick i en adlig familj dit jag aldrig annars hade haft tillträde.

Hennes berättelse understryker direkt det unika. Föräldrarna var aktiva i den antifascistiska ”Tisdagsklubben” under andra världskriget och bröt med större delen av bekantskapskretsen på grund av den gängse inställningen till Hitler och Tyskland i de finare kretsarna. De föraktade de medlemmar av Riddarhuset som höll på titel och rang, och de vägrade att bo på Östermalm.
Men föräldrarna klarade samtidigt inte av att umgås normalt med så kallat ”vanligt folk”. Och inför varje praktiskt göromål stod de handfallna. Fadern lärde sig under ett helt liv varken att koka kaffe, byta en glödlampa eller knyta sin slipsknut.
Men det verkligt unika är att Yvonne De Geer är adopterad. Jakob De Geer fick rådet av familjeläkaren att adoptera ett barn då hans hustru hamnat i djup depression då hennes förstfödde och ende son dog i plötslig spädbarnsdöd.
Yvonne kom in i familjen som ersättare, som lindring för moderns sorg, för familjefridens skull. Med föräldrarnas dagböcker som karta över sitt liv förstår hon nu äntligen, vid 87 års ålder, en del helt oförklarliga minnesbilder hon burit på genom livet.

Hon var liksom aldrig på riktigt deras dotter, i alla fall inte i den tidiga barndomen. Hon var ständigt satt på prov, på test, likt Eliza i West Side Story.
Och ständigt får hon lektioner av sin far. Jacob De Geer predikar om hur det han kallar ”en äkta överklasstyp” borde reagera och tänka. Hon får veta att rang inte spelar någon roll, att alla människor ska behandlas lika, men nåde sig den som gör intrång i deras privatliv.
Hon förbjuds att skryta med sitt adelsskap, får aldrig någon veckopeng och nekas ridlektioner eftersom det bara är uppkomlingar som rider i stan. Hon är utanför i alla sammanhang. I släkten – eftersom alla vet att hon egentligen inte hör dit. I skolan – eftersom hon antingen är för fin för de andra i vanliga folkskolan eller för fattig jämfört med klasskamraterna i Franska Skolan. På bjudningarna med jämnåriga ur föräldrarnas bekantskapskrets – eftersom hon inte blivit lärd vare sig hur man äter räkor eller dricker vin, hemma hos henne var det mer spartanskt än i många arbetarhem.

De Geer skriver med både djup och närvaro, hon vågar blotta sprickan i sin självuppfattning och kommer därför läsaren väldigt nära. Samtidigt inser man hur priviligierad hon varit, att hon genom sin familjetillhörighet kom att känna eller bli bekant med i stort sett hela myndighetssverige.
De Geer föddes 1931, samma år som min mamma. De Geer åkte till Paris för att förkovra sin franska när hon fyllt arton, min mamma skötte ladugården hemma från det att hon fyllt tretton. Samma land, men helt olika villkor. Klyftorna ser annorlunda ut i dag, men de är minst lika stora.