Sista avsnittet av Downtown Abbey har gått. I flera år har tevetittarna fått följa med i vad som verkat vara det inre av en adlig familjs svårigheter och bekymmer. Och det samtidigt med att vi blivit bekanta med de så kallade ”nedre regionernas innevånare”, dvs. oss själva, arbetarna. I teve-såpan har tjänstefolkets lojalitet gentemot överklassens traditioner och värderingar varit ett av de bärande teman, då och då har lojaliteten och identifikationen konfronterats med ett vagt känt klassmedvetande, men ingen gång har det lett till allvarliga konflikter. Utom när den adliga dottern förälskade sig i chauffören. Då tog halva köket parti för familjen och fördömde dottern för hennes klassöverskridande kärlek. För att inte tala om vad man tyckte om chauffören.
Det är inte första gången BBC producerar teveserier med livet på slottet som tema. Fascinationen för överklassen, ätandet med silverbestick, kristallkronor och sidenklänningar, betjänter och herrefolk, det är ett vinnande koncept. Det är något med den där lyxen, oåtkomligheten som lockar. Vad är det som skiljer dem från oss?

Rikedom visas upp i form av lyx. För de allra flesta helt ouppnåelig bekvämlighet, avståndet är mätbart i pengar. Ändå hålls alla dessa sidentäcken, kandelabrar och orientaliska mattor upp för den som vill åtrå och beundra. Det är själva skimret som lockar, som är eftersträvansvärt, fint. Det är diademen, sidenfraset och den fina maten som gör att miljoner människor sitter och tittar på Nobelbanketten i Blå hallen, eller olika kyrkliga evenemang som involverar prinsar och prinsessor. Och det får oss ”vanliga” att gå till affären. För även en charkuterist kan spara ihop till en Burberryväska. Eller en parfym från Dior.
Men när alltför många går omkring med det ouppnåeliga blir det nedgraderat och solkat. Det finare folket söker sig då vidare till andra märken och produkter.
För att förstå lite mer har jag läst två romaner av Evelyn Waugh: En förlorad värld och En handfull stoft. Waugh skildrar brittisk aristokrati inifrån. Romanerna har djupare bottnar än enbart flärden, men det liv som skildras förutsätter pengar. Mycket pengar. Och efter första världskriget tryter det för adeln. Kapitalism och spekulation har ryckt undan mattan, det går inte längre att fortsätta som innan. Även om de försöker, allt vad de kan. De håller sig med tjänstefolk, byter om till smoking och långklänning till middag, de konverserar, är artiga och undviker konflikter. Jag vet inte om det var hans mening, men det är en tom värld Waugh visar upp för dem som aldrig befunnit sig på insidan de vackra palatsen. Det enda som finns kvar är yta och fasad. Detta gestaltar han med brutal tydlighet när en kanadensisk kapitalist inrättar ett casino i slottets bottenvåning. Pengar, som varit förutsättningen för livet men alltid varit så självklara att de aldrig talats om, de spelar nu öppet huvudrollen, de är i centrum för sällskapslivet. Om inte i casinot så på börsen.
I sorgen efter det liv som inte längre är möjligt och bestörtningen över det nya uppstår romanernas konflikter. Desperat söker de hålla kvar den värld de förlorat med hjälp av traditioner, ritual och religion.

En pikant detalj är att Waughs första hustrus morfar var lord av Carnavon. Deras slott är förlaga till Brideshead i En förlorad värld, men också det slott som erbjöds BBC som miljö för en teveserie vi känner som Downtown Abbey. Ersättningen från mediebolagen var en förutsättning för att familjen skulle kunna bo kvar.
Jag tänkte på allt det när jag likt många andra satt och tittade på Nobelfestligheterna. De är inte längre så fina och ouppnåeliga alla dessa uppklädda och utklädda människor. Han som är gift med prinsessan Madeleine tuggade till och med tuggummi under ceremonin i Konserthuset.