[Ur nummer: 06/2004] Så här inför EM-slutspelet i Portugal läser jag några rader av den engelske fotbollsjournalisten Simon Kuper: ”När människor ser sitt landslag spela känner de att det är deras värderingar som visas upp inför världen. Laget fungerar som ett slags fortlöpande kommentar om tillståndet i nationen.” Fotboll är inte bara fotboll, det har också bäring till det samhälle vi lever i. Kodorden för Sveriges landslagsspel är Gemenskap och Disciplin som lägger grunden för Kreativitet. Utan den gemensamma grunden, ingen kreativitet som alla spelare känner sig delaktiga i. Och kreativitet utan koppling till en stark laganda bär inte långt, åtminstone inte i svenska lag.

Men speglar svenska landslagets spelfilosofi på något sätt tillståndet i Sverige? Söderbergs och Lagerbäck har ju uttryckt kollektivistiska och solidariska värderingar som under hela 1990-talet har varit på väg ut. Den nyliberala opinionsvågen har hamrat in ett budskap: Sköt dig själv och skit i andra. Tvärtemot de värderingar som landslaget visar upp inför världen.

Förbundskaptensduon har – trots suveräna kval- och VM-facit – fått ta emot mycket skäll: tråkigt maskinmässigt spel, för få individualister, för mycket trygghet, för få mål framåt. Och kanske berättar det ändå något litet om tillståndet i nationen, där klyftan mellan vad makt- och mediaeliterna i storstäderna tycker och allmänheten i övriga landet är stor. Söderberg är tråkig och kan inte handskas med pressen heter det, men egentligen är det hans envisa respekt för vanliga människor och gamla arbetarvärderingar som inte går hem.

I svenska landslag är det ju de lojala och outtröttliga grovarbetarna, de som ger allt och litet till, som jobbar i skymundan och gör ”en enorm nytta för laget” som vi tar till våra hjärtan; en Thern, Mild, Schwartz, Mjällby, Henke, Anders Svensson. Det är eftertänksamma killar som rätt ofta säger ett och annat av värde. Spelare med några nummer för stor självbild som Masse Magnusson, Dahlin, Brolin, Limpar, Zetterberg, Ljungberg, Zlatan, dyrkar vi en kvart när de överträffar sig själva i något viktigt mästerskap, men sen?

Svensk fotboll, liksom brittisk, uttrycker en glasklar workingclass-moral i själva grund-spelet. Det är hårt spel men sjysst, fair play, man ska vara ärlig och inte filma till sig straffar eller kort. Varje spelare har sin uppgift och alla är lika mycket värda. Söderberg framhåller aldrig en enda nyckelspelare, kollektivet är hans joker.

Spelarnas uppträdande på planen bestäms av det; bra eller dåligt för laget. Nu och på sikt. Det är i den solidariska lagandan som alla spelarnas kvaliteter tas till vara och får en chans att blomma ut. Liverpooltränaren och gruvarbetaren Bill Shanklys livssyn löd: ”Den socialism som jag tror på innebär att alla jobbar för varandra, och alla får en del av belöningen. Det är så jag ser på fotboll, och på livet.” Om Söderberg är socialist låter jag vara osagt men jag tror han skriver under på resten. Till sist: Sverige går till semifinal i Portugal. Italien vinner EM-bucklan.