Fantasier om framtiden är ett givet inslag i science fiction-genren. Inte sällan rör det sig om mörka skildringar av urspårade drömmar om lyckosamhällen. Ta Karin Boyes framtidsroman ”Kallocain” (1940) där huvudpersonen Leo Kall ser tillbaka på sitt liv i den så kallade Världsstaten, en kuslig sammansmältning av nazism och stalinism.
Kall sitter fängslad och skriver dagbok över sin forskarkarriär i Kemistaden 4 där han en gång bodde med sin familj som han nu förlorat. Uppslukad av att tjäna staten konstruerade han en effektiv sanningsdrog som fick namnet Kallocain. Försök visade att drogen tvingade fram känslor som människor lärt sig tygla, dölja och trycka undan. Nu skulle medborgarna – de kallas ”medsoldater” – kunna styras genom fullständig inre och yttre kontroll och övervakning.
Till en början är Kall stolt över att ha uppfunnit kallocainet men som en tidig Edward Snowden ändrar han sig och börjar tvivla på nyttan och det moraliskt riktiga i det kontrollnät som han är med och bidrar till. Särskilt när han injicerat hustrun Linda och fått höra hennes innersta tankar.

När Leo Kall skriver ner sin berättelse befinner han sig kronologiskt i vår tid, runt 2020. I backspegeln skildrar han sedan sitt yngre jags uppvaknande i en superkonform kollektivstat som kväver individens behov av frihet, kärlek och mänsklighet. Kallocainet ger staten inblick i människans sista motståndsfäste: känslornas och idéernas osynlighet.
Just det kanske känns lite daterat i detta individualismens och den öppna demokratins tidevarv. Ingen stat kan väl längre komma på tanken att tvångsinjicera sina medborgare med ett sanningsserum? Ingen drog kan väl få en sådan pyramidal betydelse?

I Boyes fiktion uppfinns kallocainet runt år 2000, den tid då internet i den verkliga världen växer fram på allvar. En nutida Leo Kall skulle förmodligen arbeta på amerikanska NSA (National Security Agency) eller ett stort internet-företag med att kartlägga oss alla. Också den demokratiska staten och företagen vill ha tillgång till våra osynliga liv, vårt innersta, för att skapa trygghet, social kontroll och vinster.
Stormakternas underrättelsetjänster och sociala nätverksföretag blir allt mäktigare och informationsteknologin kommer allt närmare. Snart får vi in den i våra kroppar. Då kan vi skicka ut och ta upp information på ett helt nytt sätt, men det betyder också att de som kontrollerar internettrafiken kan använda kommunikationsteknologin för att se in i oss, se in i vår hjärna, övervaka illojala tankar, manipulera oss och förutse vad vi vill ha och önskar.

Allt detta sker redan, men när ny teknik trängt in i våra kroppar blir det svårare att värja sig. Vi behöver teknologin för att leva i det moderna samhället men samtidigt kan den användas mot vår personliga integritet, mot frihet och tillit.
Karin Boye hade under 1930-talet bott i det nazistiska Tyskland och gjort resor i Sovjet. Hennes upplevelser av två diktaturer gjorde djupa och skrämmande intryck på henne. Romanen ”Kallocain” skiljer ut sig från hennes övriga böcker och jag tror att hon likt Eyvind Johnson ansåg den vara ett slags författarens värntjänst i en svår tid. Idag tycks hennes framtidsvarning lika relevant som inför det historiska hotet från hitlerismen och stalinismen. Internet är kanske vår tids kallocain, som vi blir alltmer beroende av?
Det behöver inte tvingas i oss medelst injektioner, vi kommer att ta det frivilligt för att vi upplever det som nödvändigt och riktigt. Kanske till och med som frihet.