I mitten av 1960-talet hade Ivar Lo-Johansson kommit till ett vägskäl. Han kände sig trött och tömd och funderade på att pensionera sig. Men så började han på allvar att läsa historia och upptäckte att det var väldigt roligt. Han tog några historiska kärleksnoveller som utgångspunkt för en novellbok om människan och hennes begär och drifter. ”Passionerna” kom ut upprorsåret 1968.
Ivar Lo gillade att ge nytt litterärt liv åt gamla historier, anekdoter, myter och legender. Han läste brett och tog sig an världshistoriska gestalter, miljöer och tidsåldrar. Det hela påminde om skolboken han lärde sig läsa i som barn, gamla Läsebok för folkskolan. Planen blev att skriva en slags folkbildande fortsättning. Han skrev om kung Salomo och om snickarsonen Jesus, om kristna martyrer på Colosseum, om den heliga Birgittas uppenbarelser – i Ivar Los tolkning en sexuellt överspänd tonårsflicka.

I vad som skulle bli en sju böcker lång novellsvit i historisk dräkt utforskade han hur samhällets makt kommer i konflikt med individens lidelser och drifter. I en minnesvärd novell handlar det om kärlek bortom döden: historien om den unge Fet-Mats, gruvdrängen som omkom i ett ras i Falu koppargruva 1677. När Mats vitriolbevarade lik hittas fyrtio år senare känner hans gamla fästmö Margareta igen honom. Länge har hon väntat på sin älskade och passionen lever.
Kanske var det skildringen av gruvdriften i Falun och det farliga arbetet med att bärga den dyrbara kopparmalmen åt den svenska kronan som gav Ivar Lo blodad tand när han 1974 gav ut ytterligare en novellbok om den svenska historien: ”Furstarna. En krönika från Gustav Vasa till Karl XII”. Med motto från Erik Gustaf Geijer, ”Sveriges historia är dess konungars”, ger sig Ivar Lo i kast med det politiska maktspelet från 1500-tal till 1700-tal. Först ut är Gustav Vasas kamp om kronan och hans äktenskapsbekymmer, som följs av de tre vasasönernas fortsatta strider mot Sturarna, som slutar med de senares likvidering.

Men här skildras också i minst lika kärnfulla episoder folkets kval under kungarnas stormaktsdrömmar: hungersnöd, inbördeskrig, vidskepelse, grymhet och pest. När Erik XIV:s äktenskapsmäklare Nils Hansson misslyckas döms han till livstids straffarbete i Sala silvergruva, en fruktansvärd lott. Men de fria gruvarbetarna har det inte så mycket bättre, visar Ivar Lo.
Stora svenska författare, väl förtrogna med historia, har gärna velat återerövra den. Alltsedan Geijers dagar har den handlat om kungar och adelsmän. Strindbergs ”Svenska folket” angrep just Geijers romantiska historiesyn med att lyfta fram folkets historia. Också i Vilhelm Mobergs ”Min svenska historia” ligger tyngden på de vanliga människorna.

På vilket sätt ska vi förhålla oss till historien, tycks Ivar Lo fråga. Han visar fram kungarna som driver den med sina krig och maktfejder, men också deras mänskliga brister. Historien har ofta blivit friserad när den sätts på pränt av den segrande fursten. Rätt är ju det som lyckas, som Gustav Vasa sagt och många furstar med honom. Men förlorarna, dalfolket, Stureätten, en Nils Hansson eller drottning Kristina, har sin version av förloppet.
Det förflutna blir spännande för att Ivar Lo berättar med flera perspektiv, ibland motstridande. Han levandegör kungarnas starka ledarskap men klär samtidigt av dem maktens grannlåt och lögner.