Efter att ha skrivit två kontrafaktiska romaner om ett Sverige under en nazistisk diktatur visar det sig att böckerna har träffat något obehagligt i samtiden. Nazism och högerextremism har blossat upp som politisk kraft och vunnit terräng över hela Europa, också i Sverige. Etnisk nationalism och rasistiskt hat som politiskt drivmedel har steg för steg normaliserats. Det öppna samhälle vi tagit för givet är ifrågasatt och hotat. Motrörelser har samlat många människor, men i mina mörkaste stunder har jag haft en stark känsla av att vi är på väg in i en ny politisk era där demokratin inte är självklar. Jag har legat sömnlös av oro och tänkt att jag måste förbereda mig för det värsta: genom att packa en väska om jag snabbt måste gå under jorden.
Detta slår mig när jag läser Herman Geijers informativa handbok ”Zombieöverlevnad, din guide till apokalypsen”. Boken är både folkbildande och underhållande, med glimten i ögat berättar Geijer hur vi på bästa sätt kan förbereda oss för – och överleva – en global zombieattack. I fiktionen handlar jordens undergång ofta om klimatkatastrofer, dödliga pandemier och just aggressiva zombies. Under de senaste femton åren har det kommit en flod med böcker, filmer och tv-serier om hur vi ska överleva och bete oss i en värld där de tre e:na har brutit samman: ekologin, energin och ekonomin. Genren speglar vår rädsla och fascination för det som hotar samhället.
Geijer menar att livet efter apokalypsen har en särskild lockelse för oss. Här finns en enkelhet som vi inte får uppleva i det komplicerade, moderna livet. ”Det är idag enklare att föreställa sig en utopisk värld efter ett sammanbrott än att tänka sig att den möjligheten finns i den här världen”, skriver han. Det är som om vi slutat tro på det rådande samhällets framtid, det bästa vore att få börja om och göra rätt.
I Geijers bok är den förmodade zombiekatastrofen förstås bara en kul förevändning för att få berätta mer om hur vi kan förbättra våra chanser när det otänkbara sker, som alltid är otänkbart – tills det inträffar. Folk som bygger skyddsrum, bunkrar livsmedel och tränar sig fysiskt och psykiskt för någon form av samhällskollaps har länge betraktats som stollar. Så inte längre. Sedan 1970-talets survivalism-rörelse har ”prepping” (från engelskans prepare) vuxit också i Sverige. Prepping light, att förbereda sig för mindre vardagsdilemman är en folksport. Preppers som sysslar med den tyngre sorten betraktas efter 11 september-attackerna som handlingskraftiga ”doers” som insett samhällets sårbarhet och agerar. De tror inte att staten ska lösa deras problem och ta hand om dem i händelse av kris.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har ingen plan för zombieattack men nämner 27 olika katastrofer som kommunerna är skyldiga att ha en beredskap för. Översvämning, solstorm, skogsbrand, terrorattack, kärnkraftsolycka, är ett urval. Demokratins nedmontering och avskaffande (kanske via demokratiska val) finns inte heller med på risk- och sårbarhetslistan. Om det inträffar kommer inte MSB se det komma. Hoppet står till att vanligt hyggligt folk ser det och försvarar en demokratisk människosyn och rätten till medmänsklighet.
Och hur var det, packade jag min flyktväska? Nej, jag gjorde inte det. Men jag anser det sunt att förbereda sig för ett hårdare, fascistiskt samhälle, också här. Jag är en politisk prepper. Jag har skaffat mig en katastrofpersonlighet och är mentalt förberedd.