Maria Hamberg: Jag öppnar mina ögon genom att läsa

Nr 5/2018

Förutom lusten att berätta så var behovet av att synliggöra oss som fanns innanför fabriksmurar och bakom stämpelklockor en pådrivande faktor till att jag blev författare. Vi som försörjer butikerna med plastinpackade ostbitar och någorlunda färskt bröd, vi som håller igång samhällsinstitutioner som sophämtning och förskolor, sjukhus och brandstationer, vi som står för att tillverka de prylar som utgör en stor del av landets BNP. Vi varken hörs eller syns i offentlig debatt. Andra pratar om oss. Men själva kommer vi sällan till tals. Det var, och är fortfarande, som om sådana som vi inte existerar.

Men att bli behandlad som att man inte finns gör något med en människa. Man förstår sitt ingentingvärde. Man resignerar. Det gjorde jag också, tills jag en dag fick nog och bestämde mig för att lätta på trycket genom att berätta om hur världen ser ut från min synvinkel.

Men det finns många ”vrår” i världen som inte blir belysta av medieljuset. Hela Afrika till exempel. För att om möjligt öppna mina egna ögon för andras osynlighet läser jag. Tidningar och nyheter, så klart, men jag vill höra människornas egna röster. Vad säger de som inte intervjuas, de som inte kommer till tals, de som reduceras till lidande ansikten i teve-rutorna utan namn? Jag är säker på att de har saker att berätta. Därför läser jag även massvis av böcker, översättningar från överallt. Det blir sällan dagsaktuell information, jag vet hur lång tid det kan ta att skriva en roman. Men genom litteraturen får jag komma enskilda människor nära, ju fler desto brokigare och sannare bild. Det liknar sällan reportagen.

Eftersom så mycket ljus just nu är mot Mellanöstern har jag sökt litteratur därifrån och vill tipsa om två böcker. Först Doaas flykt till Sverige, av Melissa Flemming.

Det är som litteratur kanske inte den mest välskrivna bok jag läst, men Doaas historia är gastkramande. Hon växte upp i Syrien och försökte som tonåring protestera mot Assad och hans terror, men blev tvungen att sluta för att inte bli dödad. Sedan flydde hela familjen till Egypten och där, i exilen träffade hon kärleken. Tillsammans med honom hamnar hon på en smuggelbåt på Medelhavet, som förliser. Resten får ni läsa själva. Men att ta del av hennes erfarenheter är nyttigt när alla diskuterar hur vi ska minska antalet människor som kommer hit.
Den andra jag vill tipsa om är Hoda Barakats Ett rike av denna jord. Det är en fenomenalt bra roman som skildrar utvecklingen i en libanesisk by från 20-talet fram till inbördeskriget
i Libanon 1975 ur ett syskonpars perspektiv. De är föräldralösa, men ägare till lite mark. Många är det som vill åt marken eftersom där finns vatten.
Förvecklingarna mellan olika religiösa grupper spelar stor roll, men hela tiden återkommer frågan om vattnet. Om jorden. Och om vad som ska odlas på den, mat eller hasch? Och vem har rätten att bestämma? Vem äger den mäktiges öra?
Barakat gör det inte lätt för sina läsare, hon knappast nämner vad som händer i världspolitiken medan hon skildrar det som händer i byn. Som läsare blir jag lika okunnig som innevånarna. De flesta är analfabeter, de kan bibelverserna utantill.

Ju mer jag läser desto mer fattar jag hur lite jag vet. Det är bara att fortsätta.