Jag blev glad när fransmannen Patrick Modiano fick årets nobelpris i litteratur. Han är en doldis som länge funnits med i prisdiskussionen som en högoddsare. Själv är jag sedan 1980-talet en inbiten Modianoläsare.

Jag läste hans tredje roman ”De yttre boulevarderna” och var fast. Vilken bok! Berättelsen handlar om en ung man som söker sin judiske far bland svartabörsfifflare och kollaboratörer i det av nazisterna ockuperade Paris. Den är fortfarande en av de bästa romaner jag läst; ingen kan skildra fascismens grumliga tidsanda och krigets moraliska upplösning som Modiano.
Svenska Akademiens mycket fina motivering lyder: ”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

Modianos jagberättare har en passion för skor med tjocka rågummisulor. Vilket är bra, för det vandras en hel del genom ett Paris där samtidens brus bara är ett skyddande fernissa. Om man skrapar lite på ytan finns historien och det förflutnas röster kvar.
Ofta är berättaren en medelålders rotlös man, som av en slump råkar hitta ett spår ur det förflutna som får honom att minnas händelser i sin ungdom. Eller en tid som han själv aldrig varit med om: naziockupationens Paris är ett återkommande trauma hos Modiano. Hans far var en jude som greps i en razzia men som mirakulöst lyckades klara sig från deportation till en säker död under 1942.
Patrick Modiano är född 1945, och har skrivit ett trettiotal böcker, mest romaner. Han gjorde debut 1968 med ”Place de l’Etoile” som snabbt översattes till svenska, liksom ”Familjebok”, ”De dunkla butikernas gata” och ”Minnets kvarter” under 70- och 80-tal. För några år sedan började det lilla Grate bokförlag återigen ge ut Modiano på svenska med ”Lilla smycket”, ”Nätternas gräs” och ”Dora Bruder”. Efter nobelpriset lär det komma fler titlar.

I den senaste boken ”Dora Bruder”, skildrar författaren en judisk skolflickas öde i naziockupationens Paris. Han gör det som vanligt på en enkel och gnistrande klar prosa. Modiano får syn på en notis i ett nummer av kvällstidningen Paris-Soir från 1941. Två oroliga föräldrar efterlyser sin femtonåriga dotter Dora Bruder som saknad. Modiano känner till adressen som föräldrarna anger, han minns plötsligt sin ungdoms promenader längs öde gator och långa eftermiddagar på kaféer i närheten. Han minns detaljer som ger nya ledtrådar och så är minnesarbetet igång, han börjar kartlägga flickans liv. Vad hände Dora och hennes oroliga föräldrar, två statslösa judar? Det visar sig snart att flickan rymt från den klosterskola där föräldrarna velat gömma henne undan polisen.

Modiano vandrar i ett Paris där staden avger ekon från de liv som levts. Han uppsöker familjens bostad, Doras skola, han lever sig in i hur judarna hade det. Han hittar gamla polisprotokoll, foton, brev och läser vittnesmål från folk som jagades för att de var papperslösa eller vägrade bära judestjärnan. En bild av det förflutna framträder där snaran dras åt kring den judiska befolkningen. Till sist får han veta att Dora greps, sattes i lägret Drancy för vidare transport till Auschwitz i september 1942. Där slutar alla spår.
Vad gjorde flickan under de två månader hon rymde och var fri? frågar han sig. Det förblir Doras hemlighet som varken bödlarna, tiden och historien kan beröva henne.