Tiden sätter spår. Alla kan läsa av hur människorna förändras med tiden, rynkorna som blir fler, hållningen som ändras. I landskapet syns det också. Sly växer upp där ingen längre plöjer och sår, husen tappar färg och hängrännor om ingen längre ser efter dem. Tomma industriskelett står likt dinosaurier och skriker tyst att ”förr var det mängder av människor som arbetade här!”

Hur allt det där hänger ihop kan analyseras av akademiker. Ekonomer, sociologer, etnologer pratar om lågkonjunkturer, utanförskap och arbetslöshet, men vad allt eländet gör med människorna, och deras förhållande till varandra, kan enbart förstås på ett djupare plan. Ett mänskligare plan. Litteratur är ett sådant.

Författare jorden runt är ständigt sysselsatta med att försöka belysa dessa tidens spår. Vad människor tänkte och förstod, vem som älskade vem, hur de reagerade och gjorde. Långt ifrån alla har sina rötter bland dem som gick på de olika industrigolven. Men några har det. Och då blixtrar det till, en dimension läggs till i berättelsen, klasstillhörighet spelar roll.

Philipp Meyer, född 1974, är en sådan författare. När hans debutroman ”American rust” kom 2009 blev han utsedd till en av de tjugo mest intressanta författarna under fyrtio av tidskriften New Yorker. Men inget svensk förlag brydde sig om att ge ut boken. Den handlade ju om ett Pennsylvania på dekis efter stålkraschen på åttiotalet. Om människorna som blev kvar när fabrikerna stängde, om lodisarna som tog över de övergivna husen, om dem som var arbetsskadade och inte kunde söka sig därifrån.

Arbetarklass säger jag, ”white trasch” säger man på kultursidorna. Men Meyer kom med en roman till: Sonen, 2013 och fick fortsatta hyllningar. Då blev den översatt till svenska och kom ut på Norstedts. Och sålde bra. Därför har nu förlaget gett sig på att ge ut en arbetarroman. Men vågar inte stå för att det är vad det är. Titeln är ändrad från Amerikansk rost – till ”En amerikansk förlust” vilket är helt obegripligt för är det något som dominerar miljöskildringarna är det de sönderfallande gamla stålverken. Och då är det inte några små järnverk som till exempel det jag arbetade på i Luleå, i USA är ju allt mycket större. Meyer beskriver vandringar längs floden, kilometer efter kilometer, mil efter mil, förbi masugnar, fyrtio på ett ställe, valsverk och stålverk.

Hotfullt ödsliga miljöer. Det är fenomenalt bra! Och historien är gastkramande otäck. Jag känner igen människorna från Luleå, Södertälje och det Ådalen jag nu bor i närheten av. Den avvaktande inställningen, spriten och galghumorn, negativiteten gentemot alla myndigheter, företag och auktoriteter som lurat och bedragit. Om och om igen. Men jag fylls också av värmen människorna emellan. Den som kommer av delade erfarenheter. Som inte är utbytbar mot något.

Men, det förstod nog inte förläggarna på Norstedts. I stället för att saluföra boken som den storslagna arbetarroman av idag som det är har de gömt den i ett omslag som får tankarna till något av Jack London. Till något som inte längre är varken aktuellt eller intressant annat än som kuriosa. Jag tror att de gjort ett stort misstag.

När Silvia Avallones bok ”Stål” om ett stålverkssamhälle i norra Italien kom häromåret slog Natur&Kultur på stora trumman. Boken slog igenom och fick all den uppmärksamhet den och författaren förtjänade. Och gav intäkter till förlaget. Men om förlagen är fega och inskränkta och inbillar sig att det enbart är de egna miljöerna som intresserar läsarna, ja då blir det så det nu har blivit för Norstedts.

Författaren klarar sig. Han är begåvad och stöttas av sitt amerikanska förlag.

Mer bekymrad kan man vara för Norstedts.