Som sjuttonåring började Ove Allansson jobba på en mekanisk verkstad, sen gick han till sjöss. I slutet av 1950-talet var han tillbaka i industrijobb och började skriva på fritiden.
Sin första novell fick han tryckt 1963 i gamla Metallarbetaren. På den tiden fanns det ett tjugotal fackförbundstidningar att sälja noveller och reportage till. Det fanns en arena för blivande arbetarförfattare.
I så gott som varje arbetaryrke kunde den som ville pröva sina vingar finna en övningsplats.

Debuten kom 1969 med sjöromanen ”Resan tilll Honduras” och snart tog Allansson det vågade steget att skriva på heltid. Det blev många noveller, han gjorde resor och skrev reportage i fackförbundspress, främst handlade det om sjöarbetslivet.
I sin sista bok ”Författare vill varenda jävel vara då slipper dom arbeta” (2012) beskriver han grundligt sin långa författarbana. Där kan man läsa att han som nybliven författare märkte att han måste klippa naglarna oftare, eftersom han inte slet ner dem lika fort som när han var jobbare.
Det är en underbar iakttagelse som bara kan komma från en arbetarförfattare. En liten detalj förvisso men den rymmer något mycket större. Den som sluppit undan kroppsarbetet måste försöka göra saker och ting lite bättre för dem som är kvar i bullriga verkstäder och syrefattiga lastrum. I synnerhet om man fått en skrivargåva. I Allanssons fall har det gällt sociala orättvisor i fartygssamhället men hans röst har ofta hörts i den breda i samhällsdebatten.

Jag tänker på det där med naglarna när budet kommer att Ove Allansson har avlidit, 83 år gammal. Genom åren har jag läst honom lite då och då, men knappast alla av hans 37 böcker, om jag räknat rätt. Allansson är på många sätt den idealiske arbetarförfattaren, prototypen för den politiskt engagerade, ständigt debatterande samhällsförbättraren.

Med dokumentärromanen ”Ombordarna” från 1971 kom ett publikt genomslag som nådde ända upp i Sveriges riksdag. Tre motioner åberopade romanen som grund: det gällde sjömännens bullriga arbetsmiljö, för små hytter och sjölagstiftning.
Vad jag uppskattar med Ove Allansson är att han alltid varit sin egen man, både i politik och litteratur. Skildra dem som bär upp samhället, ja, men också säregna personer och miljöer. Social realist, ja, men litteratur ska också vara äventyr och språkglädje. Hans berättelser sprängde arbetarlitteraturens givna ramar, ta romanen ”Oståkaren” som utspelas helt på skridskor. Allansson provade magisk realism eller förde handlingen ut i nya galaxer och civilisationer i böcker som ”Containerbröderna”, ”Kapten Orädd och jag” och ”De kosmiska havens bokanjärer”. Han hade en svaghet för fantasteri och försökte gärna förena till synes oförenliga ämnen. Men det fanns alltid en politisk grundton, ett ärende i hans texter.

Som barn läste han science fiction-böcker och hans aptit på läsning förblev stor. Ove Allansson myntade ordet ”läsenär”, läsning och fantasi var ett bra sätt att ta sig runt i världen.
Som vittberest resenär, Allansson skrev flera reseböcker, var hans romankonst beroende av dessa språng ut i en större värld, ut ur den svenska provinsen.