Farfar och farmor bodde i Jämjö, en liten by ett par mil öster om Karlskrona där min pappa är född och uppvuxen. Själv är jag född i Karlskrona och bodde där mina första år. Jag har många barndomsminnen från den lilla röda stugan på Jämjö, uppe på sluttningen vid vattentornet. Jag brukar åka till östra Blekinge åtminstone en gång om året, alltid på sommaren. En del av mitt hjärta bultar och känner igen sig när jag far ut till Jämjö och Hallarumsviken. Det är något med ljuset och lukterna som för mig långt tillbaka, något som inte har med bildminnen att göra, snarare sinnesminnen. Här känner jag mig alldeles trygg, doften av Jämjö är ett slags hemkomst för mig. Kanske beror det på sältan i vindarna och ljuset från havet.

Länge visste jag inte att den på sin tid berömde proletärpoeten Ragnar Jändel kom från Jämjö och hade bott bara några stenkast från farmor och farfars stuga. Min farfar och Jändel var jämnåriga. Jändel föddes 1895, kanske kände de varandra som pojkar då i Jämjö i början på 1900-talet, tänker jag. Jändel hade en tuff barndom på den karga och steniga blekingska heden, med en kämpande religiös mamma och en pappa som var alkoholist. Eländet och spritens härjningar i hemmet fick honom att i ung ålder engagera sig både i nykterhets- och arbetarrörelsen. Hans första tonårsdikter blev klasskampdikt i ungsocialistiska tidningar. Jändel ville förbättra samhället, världen var djupt orättvis, uppväxten hade varit utfattig och han hade sett föräldrarnas slavliknande beroende av de jordägande bönderna.

Den unge Jändel var en särling och skrivbegåvning och kom så småningom att läsa vinterkursen på Brunnsvik, efter ett par år som målarlärling. Bildningstörsten var stor och där blev han vän med den legendariske Dan Andersson och Harry Blomberg, också han med poetdrömmar. Den protestfyllda debuten skedde under revolutionsåret 1917, ett dikthäfte med titeln ”Till kärleken och hatet”. Men allt eftersom falnade Jändels revolutionära glöd. Han började tvivla på kamraternas förmåga att skapa ett idealsamhälle för folket med våldspolitik – och på att han själv skulle passa in där som författare. När han skrev i socialdemokraternas tidning Frihet bröt han med kommunismen och stämplades som renegat av de renläriga kamraterna. Han ville tycka och tänka som han ville, vände sig till kristen mystik och andlighet. Människan måste förstå sin existens djupare för att kunna skapa ett bättre samhälle. Detta ”avfall” gjorde Jändel både hatad och omskriven. Han försvarade sig dock ganska bra, han slutade heller inte att stödja arbetarrörelsen. 1926 byggde Jändel ett eget hus på sluttningen till Hallarumsviken där han tillbringade några lyckliga år. Sedan gick det utför. Efter två upplösta äktenskap, sjukdom och armod, levde han sina sista år i Stockholm. 1939 avled han i tuberkulos 44 år gammal.

I dag är han väl ganska så bortglömd men det finns ett Jändel-sällskap som trycker om hans böcker. Han förblir traktens store son. I den tidiga självbiografiska romanen ”Den trånga porten” (1924) berättar han om sin familj, både ömsint och klart. När jag läser dikterna i ”Heden och havet” från 1925 känner jag mig hemmastadd i dem, i den blekingska naturen. ”Barndomstid” från 1936 är minst lika bra som de klassiska arbetarförfattarnas uppväxtskildringar. Den fina betraktelsen över växtvärlden, ”Blommor” från 1937, är en höjdpunkt i författarskapet.