Harper Lee som numera är 89 år hade tills i år bara publicerat en bok: Dödssynden 1960. För den belönades hon 1961 med Pulitzerpriset. Boken filmatiserades 1962 och vann tre Oscars. I Skuggor över Södern hade Gregory Peck huvudrollen som Atticus Finch, den vite advokaten som mitt under depressionen, i det rasistiska Alabama, försvarar en oskyldig svart man och lyckas få honom frikänd från anklagelserna om våldtäkt. Atticus är dessutom änkling med två minderåriga barn, som mer eller mindre uppfostras av en svart kvinna. Historien berättas ur ett jagperspektiv av hans åttaåriga dotter, Scout.  

Man kan undra om det egentligen inte var Atticus som fick Frihetsmedaljen av George W. Bush 2007. Författaren hade inte publicerat sig på 47 år, men figuren Atticus har fortsatt leva som en image av hur väl det amerikanska rättsystemet fungerar. Människor har döpt sina barn efter honom, övertygade om att sanningen och rättvisan alltid segrar till slut. Vilket indirekt implikerat att Jim Crowe-rasismen inte var så farlig trots allt, den gick ju att bekämpa med äkta kristen amerikansk idealism och patos.

Men så i år beslutade sig Harper Lee för att ge ut manuskriptet som låg till grund för Dödssynden, utan ändringar. Det blev en världssensation. Från New York till Stockholm startade spekulationerna. Varför nu? Hade den nye redaktören lurat henne? Hon är trots allt nästan nittio, har hon blivit senil?

Ställ ut en väktare, som den  nya boken heter, berättar en helt annan historia. Medborgarrättsrörelsen som vuxit efter kriget har tvingat fram politiska förändringar. 1954, strax innan den nu vuxna Scout kommer tillbaka från New York till den håla i Alabama där hon växte upp, dömde Högsta Domstolen att USA:s delstater inte längre skulle tillåtas ha segregerade skolor. Dvs: svarta barn skulle få rätt att gå i samma skolor som vita barn. Beslutet väckte ont blod hos den vita befolkningen i södern som ansåg att det var en inskränkning av demokratin. I romanen upptäcker Scout att den far hon beundrat är medlem i det så kallade medborgargardet, den sammanslutning av vita etablerade män som beslutsamt tänker försvara den livsstil och det samhälle de anser sig ha ensamrätt till. Dit de inte tänkt släppa in några svarta. Den våldtäkt och rättegång som är huvudlinjen i Dödssynden nämns bara flyktigt, istället är det Scouts uppgörelse med den strukturella rasismen som tynger sidorna.

I sommarens diskussion har de flesta tyckt att Ställ ut en väktare är en sämre roman än Dödssynden. Men framför allt har de häpnats och förfärats över att Lee avslöjar Atticus. Han har till och med varit på möten med Ku Klux Klan. Jag tycker det är mer intressant att fundera över hur förlaget kunde få Lee att skriva om historien till sin motsats. Att romanen blivit bättre när en oerfaren författare får en redaktör som hjälper sig är inte konstigt, inte heller att publiken hellre vill läsa en solskenshistoria i stället för en realistisk uppgörelse med sin egen byk. Men vad hände med författaren när hon tvingades göra våld på sin egen berättelse? Från ont till gott? Att förlagan till Dödssynden kommer ut nu, i sista minuten av Harper Lees liv, kan det ha något att göra med den alltjämt bestående rasismen i USA? Och det ökande motståndet mot detsamma?

Själv säger Harper Lee ingenting. Hon har inte låtit sig intervjuas sedan 1964.