Sven Delblancs båda romaner Änkan och Moria land är hans bidrag till den så kallade genrelitteraturen. Moria land (1987) är en mörk framtidsskildring om ett Sverige runt 2020, uppslukat av ett totalitärt imperium från öst, förmodligen Kina, kanske Sovjetunionen.
Svenska folket, som gjorts till hjälplösa barn av en beskyddande socialdemokrati, saknade förmåga att slåss för sin frihet. Det gamla folkhemmet ägde ändå patriotism, men senare socialdemokratiska regimers ”socialistiska experiment” la grund för vad som komma skulle: en kommunistdiktatur.
Det är romanens 70-årige berättare som påstår detta, en kverulantisk gubbe som jobbar i ett kontorslandskap på före detta Nationalmuseum. Staten han beskriver är ineffektiv, korrumperad och tyrannisk nyckfull. På socialistiskt manér på gränsen till bankrutt men håller sig med en medial skenvärld där allting är frid och fröjd medan medborgarna hålls i rädsla och halvsvält. Gubben har en son som han skriver brev till och samtalar med i dagboksanteckningar. Han vet inte om sonen lever eftersom denne gått med i rebellrörelse som förskansat sig i Norrland.

För gubben finns inget hopp, han är en radikalpessimist, precis som Delblanc var. Ju längre handlingen framskrider, ju mer förstår jag att den gamle har gjort hemska saker som han känner skam och skuld för.
Han gömmer sig bakom en mask av halvsenilitet och lomhördhet, som berättare är han inte riktigt pålitlig och långt ifrån sympatisk.
Han är en medlöpare som sedan studieåren är bekant med Ledaren, diktaturens och Partiets överhuvud. Efterhand förstår man att historien om sonens motstånd är en lögn som ska dölja vad som verkligen har hänt, något etter värre, det som gubben inte kan erkänna ens för sig själv. För att befria sig från sin skam drömmer han om en grandios motståndshandling, att begå ett attentat mot en hög chef där han jobbar.

Sven Delblanc var mycket upptagen av klyftan mellan kvalitets- och populärlitteratur. På 1970-talet hade han fått sitt stora genombrott med romanerna om Hedebyborna, som blev en folkkär tv-serie. En svit romaner om den egna familjens historia spädde på hans framgångar.
Till Ivar Lo skrev han att succén berodde på att han börjat ”skriva som folk”. Delblancs mission var att det svåra och komplicerade skulle kunna framställas på ett enkelt sätt så att den goda litteraturen fick fäste i större läsekretsar.
Han började experimentera med den så kallade triviallitteraturens regler för dessa syften. 1988 kom Änkan, en slags intellektuell tant-snuskroman á la Jackie Collins, och så dystopin Moria land. Titeln syftar på berget i Bibelns berättelse om Abraham som var villig att offra sonen Isaks liv för att Gud krävde det. Men Gud hindrade Abraham i sista stund, det hela var ett test på styrkan i Abrahams tro.

Någon sådan stark andlig tro finns inte hos gubben. Han är mentalt deformerad av den kommunistiska angivarstaten. Om Partiet så befaller är det rätt att offra sin son eller dotter. Systemet är så genomruttet att något idealistiskt och gott inte kan komma därur. Det finns inga värden större än den egna livhanken och egennyttan, man begår vilka brott som helst bara för att rädda eget skinn. Det är grunden i Delblancs radikala pessimism om mänskligheten. Han såg inget hopp i den tid han levde i, och för framtiden spådde han mer egoism, njutningskult och självbeundran. Jag tror inte det hårda budskapet hade förmildrats om han hade fått uppleva vår samtid.