Maria Hamberg: ”Trovärdigt om norrländska arbetare från förr”

Nr 6/2017

I samband med att jag nyss kom ut med en ny roman knackade det en kväll på dörren i vårt hus. Det var en gammal vän från min hemort, Vibyggerå, som ville låna mig en bok. Du kanske inte känner till det, sa han, men du är inte först. Han som skrev den här var född på artonhundratalet.
Nej, jag kände inte till det. Och ja, min första tanke var genast att det var någon slags bygderomantik. Alla är vi ju behäftade med fördomar om landsbygdsbefolkningen…
Men så fel jag hade!
Jag har nu läst P J Vedins roman Bolackare, utgiven 1931. Den händelsebärande handlingen utspelar sig omkring 1905, vid ett sågverk en bit söder om Vedins och min hemtrakt. Det borde vara i Sundsvallstrakten, gissar på Alnön. Det var om Alnön som Elias Sehlstedt skrev: och såg vid såg jag såg, varthelst jag såg.

Huvudpersonen, Gösta Vester, går som nykonfirmerad den tio mil långa vägen söderut och lyckas få arbete över sommaren på Nyede sågverk. Han beskriver trissornas gnällande, kättingarnas gnisslande, klingornas vinande, larmet och dammet. Och han ser alla småpojkar, yngre än han själv, som orädda springer ärenden, sopar spån och flis under och kring de snabbt snurrande maskinerna, hela tiden med risk att fastna i remmarna som drar maskineriet. Han sover med fullvuxna, ensamstående män i en lusig och dragig hölada. Och han längtar hem. Särskilt om helgkvällarna när bolackarna super sig redlösa och lever rövare. Men efter bara några dagar hemma på gården längtar han tillbaka. Lugnet och den vackra naturen som han åtrådde står honom snart i halsen.
Några år passerar, och Gösta blir även han bolackare. Det är en förvanskning av ordet ”bolagskarl”. Skogsbolagen anställde män på säsongskontrakt, om vintrarna fick de arbete med att hugga i skogen, om vårarna i flottningen och om somrarna på sågarna. Anställningsformen omöjliggjorde familjebildning. Arbetet var farligt och många skadades eller dog. Men ända fram till andra världskriget var det så en stor procent av Norrlands manliga arbetskraft fick sin utkomst.

Men så kommer en ”överklasskvinna från Stockholm” och håller tal. Hon, som inte kan vara någon annan än Kata Dahlström, uppmanar Nyede-arbetarna att bilda fackförening för att genom gemensam kamp kämpa sig till mer människovärdiga villkor. Eftersom P J Vedin låtit sin huvudperson bli både femöresbas och sedan avräknare blir han likt alla andra tjänstemän kallad till arbetsledningens möte där de avkräver lojalitet. De kräver dessutom att tjänstemännen ska spionera på sina underställda. Gösta känner hur det vänder sig i magen att behöva förråda sina arbetskamrater.

Det känns väldigt trovärdigt när Vedin låter Gösta vända och vrida på argumenten. När var det någon av alla bolackarna som försvarade honom? Den gången han påtalade hur usla förhållandena var i barackerna var det ingen som stödde honom, ska han då offra allt för dem nu? När han har möjlighet att avancera ytterligare, och därmed kunna förtjäna så pass att han kan gifta sig? Men han består provet. Han blir sekreterare i föreningen och får genast avsked. Bolaget tvingar fram en långdragen strejk som arbetarna delvis förlorar. Gösta, tillsammans med flera av de andra svartlistade och arbetslösa unga männen, emigrerar till USA.
I ett efterord skriver Vedin att det inte är han själv som är hjälten, utan en pojke från Nordingrå, en näraliggande församling. Men när jag läser boken tänker jag att Vedin dock även själv måste ha stått vid dessa mördarmaskiner och slitit sina tolvtimmars skift.