Att som ung människa försöka förvandla sig själv till den person som man tror sig vilja bli och vara, det är inte ovanligt. Man kan göra det på många sätt. Kanske handlar det om att bli vuxen, att bli säkrare på vart man ska ta vägen i livet. Som ung man gjorde jag en del som gick ut på att finna mig själv i en speciell, magisk upplevelse. Det kunde vara en het förälskelse eller att utsätta mig för ensamhet och isolering. Jag reste till främmande platser som jag läst om i böcker, i hopp om att resan och platsen skulle förändra mig.
Just det där som jag förväntade mig skulle hända, den magiska förvandlingen, att livet skulle ta fart, det inträffade aldrig. Inte som jag upplevde det då. Vad jag än gjorde så kändes det som att jag fortfarande var samma person efteråt. Kanske till och med ännu mer osäker på vem jag var och på min plats i livet.

När man blir äldre och ser tillbaka så inser man ju att något ändå måste ha skett under ungdomen, något som förändrat en, och man börjar fundera på vad det var. Vilka var de viktiga ögonblicken som ledde fram till allt detta, som nu är ens liv? Och man inser att en hel del beror på slumpen, liksom på ens sociala bakgrund, på klass. Var du kommer ifrån har betydelse för vem du blir. Men det finns också något mer, som jag tror är den där magiska utanför-tiden-bubblan som jag sökte. Känslan av att vara levande, att vara sann, att ha ett syfte. Nu i backspegeln vet jag att det ögonblicket faktiskt kom. Det var föga dramatiskt, bara ett litet mysterium i vardagen. Och när det inträffade visste jag inte om det.
I sin nya roman ”Mödrarnas söndag” berättar den brittiske författaren Graham Swift om en liten men omvälvande händelse. Huvudperson är den 22-åriga tjänsteflickan Jane Fairchild som en vårdag 1924 får ta ledigt från sitt jobb som husjungfru i ett engelskt Downtown Abbey-gods på utdöende. Efter kriget håller de benhårda klassgränserna på att luckras upp. Hon och överklasspojken Paul har länge haft ett hemligt förhållande men nu ska han gifta sig förmöget med en kvinna av samma adliga börd som han själv. Denna soldränkta söndag är deras sista dag tillsammans, de tillbringar den ensamma i Pauls föräldrars gods, i hans rum. De har älskat och ligger nakna utan blygsel och tittar på varandra. Jane har vuxit upp på barnhem, blivit tjänsteflicka som 14-åring men har tidigt börjat läsa och lånar böcker i herrskapens bibliotek. Hon är underordnad och känslig för klasskillnader, men känner sig också som sin älskares vän och jämlike. Hon är inte bitter på Paul.
Få skriver bättre om klasskillnader än Graham Swift. Jag tror det beror på att han främst är intresserad av att gestalta människors inre liv och drömmar. Sedan Paul åkt iväg för att möta sin kommande fru, blir Jane ensam i det stora huset och får för sig att vandra runt naken i rummen. Dessa timmar blir avgörande för hennes liv och framtid, hon vet det inte då, men det skickar ut tjänsteflickan på en svindlande klassresa.

Graham Swifts senast till svenska översatta roman, den suveräna ”Sista beställningen” måste också nämnas. Den skildrar vanligt folk i deras vanliga vardag på ett storslaget sätt. Historien kretsar kring den just begravda slaktaren Jack och hans kompisgäng i södra London som ska resa till havet för att sprida hans aska, enligt Jacks sista vilja. Deras dag börjar på stampuben och Swift låter dem tala i växelvisa monologer. Fyra män och två kvinnor ur den engelska arbetarklassen berättar med sina olika röster och livshistorier om hur livet hänger ihop, och inte hänger ihop – och vad som blir det viktiga när man ser tillbaka på det.