Absurd blick ger liv åt arbetarskildring

Det är själva uppskruvningen – att bli osäker och inte känna igen det välbekanta – som är behållningen av att läsa Henrik Johanssons noveller och dikter.
Den inledande novellen, som fått namnge hela samlingen, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, visar vägen.
Det är en klockren drift med den gammeltestamentliga och unkna synen på arbete och ekonomi, som pläderades av Göran Perssons och Reinfeldts regeringar. Det var så här logiken lät och fortfarande låter i allt för hög grad. En bagare satt i skuld måste betala av sin skuld och blir inte lämnad i fred ens i graven utan tvingas upp igen och satt i arbete. Det är underbart roligt och befriande.
Och samma sak är det med Krishantering, den är mycket träffsäker. Här förklaras varför det är ditt fel att du förlorar jobbet, varför det alltid är du som har brustit och inte gjort tillräckligt och så fortsätter det med Johanssons självmedicinering.
”Du saknar arbete för att du ej är tillräckligt företagsam, du har kundinkompetens, du har pengainkontinens, dina resurser rinner som en gul vätska utmed dina ben och förfars på jorden, du saltar jorden och är inte jordens salt”.
Lekfullheten, också den språkliga, påminner om Erik Beckmans och det gör mig på gott humör, och samma sak är det med Förpuppningen, som är en inverterad version av Kafkas berömda Förvandlingen. Här vaknar en mjölbagge upp förvandlad till bagare.
Så långt är allt toppen. Henrik Johansson är en förnyare av arbetarskildringen, det han gör med traditionen är nödvändigt och han gör det mycket bra, men han lyckas inte riktigt få snurr på den absurda blicken när han ska skildra en djurrättsaktivists utveckling i Dödskampens skönhet. Det blir för tamt.
Jag har tyvärr inte läst Johanssons debutroman från 2013 Av kött och blod, men är nu inspirerad. Den vill jag bli uppskrämd av.

Noveller och dikter, Henrik Johansson, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, Rastlös Sorgenfri 2016