Det kom ett brev från en firma som vill lägga ner digital fiberoptik på tomten, och motiverar det med att ledningarna i marken är föråldrade. 25 000 kronor kostar jobbet, med utlovat rotbidrag blir det femtusen lägre. Jag fick två veckor på mig att svara på det gentila erbjudandet att möta framtiden med ny fiberoptik i marken. 

Nu lever jag i tron att det tidigare statliga bolaget som en gång la ner ledningarna kommer med ett alternativ, innan de rycker kopparledningarna ur marken. Därför brydde jag mig inte om erbjudandet, tecknade mig inte för avtalet.

Ett par veckor efter att jag förlorat chansen att få tomten uppgrävd rensade jag ogräs, när en yngling i snygga gångkläder och portfölj stannade till, sa att han representerade firman som utlovat optiken och påstod att vi gjort upp om ett möte. Det kan jag aldrig tro, svarade jag, men han hävdade att han hade mitt sms kvar i telefonen. Visa mig det, jag är idel öra, sa jag och fick ynglingen att peta på mobilen. Han hittade det inte, gav upp och förklarade att han antagligen hade det i andra telefonen.

Så du tror inte att det kan bero på att jag inte har någon mobiltelefon och aldrig i hela mitt liv har skickat ett sms, jag vet inte ens hur man gör, sa jag och såg att han vitnade. Ett ögonblick trodde jag att han skulle tratta omkull, slå huvudet mot stenmuren och göra mig skyldig för kommande men, innan han kom sig. Då frågade jag om han inte tänkte ge sig iväg, eller var han så naiv att han trodde att jag skulle göra affär med en som inte dragit sig för att försöka bluffa mig.

Han gick över till grannen som är tio år äldre än jag och håller på och röjer för att flytta till lägenhet om någon månad. Han var inte heller intresserad att möta framtiden med ny digital fiberoptik, så den välskräddade ynglingen lommade iväg.

När han kom förbi vände han sig bort. Jag stod med trädgårdshandskarna på nävarna, undrade om jag varit utsatt för åldersdiskriminering, eller var det tvärtom, hade jag utsatt honom?