Amatörglädje skildrar samhället på landsorten

Nr 5/2018

Film. Amatörer, Garagefilm International AB, regi: Gabriela Pichler

I Gabriela Pichlers debut Äta sova dö förlorar huvudpersonen jobbet i en livsmedelsindustri när företaget gör sig av med anställda. Hur arbetslöshet och industridöd drabbar människor är ett tema som Pichler fortsätter undersöka i nya filmen Amatörer.
Den påhittade västgötska orten Lafors var en gång känd för sin textilindustri, men det var då. Nu finns det visserligen ett garveri kvar men det sysselsätter inte många. Den tyska stormarknaden Superbilly är intresserad av att etablera sig, det står mellan Lafors och Alingsås. Nu gäller det att imponera på tyskarna och man beslutar sig för att ta fram en kommunfilm. Budget finns det dock inte, varpå ett antal skolelever får chansen genom kommunaltjänstemannen Musse (fantastiskt spelad av Fredrik Dahl, som jobbar i Svenljunga kommun till vardags). Med galenskap, mobilkamera och imponerande energi drar småstadsrebellerna Aida och Dana, spelade av Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter, runt i Lafors och filmar sig själva och alla andra: bland annat Aidas mamma som nattetid städar på kommunhuset. Scenen där hon leker kommunalråd är en av filmens komiska höjdpunkter, men är en av flera saker som gör att kommunen definitivt inte är intresserad av filmen.

Många filmer som utspelar sig i mindre orter eller på landsbygden driver med invånarna, men den fällan undviker Pichler och manusförfattaren Jonas Hassen Khemiri. Den humor som finns är varm och förstående, och det komiska kombineras med minst lika stor del allvar. Genom sitt filmande lär sig tjejerna om samhället de lever i. Alla är inte så entusiastiska över Superbilly. På garveriet talar arbetarna om att stormarknaden kan ha så låga priser på sina läderprodukter för att arbetarna tjänar uselt och har en hemsk arbetsmiljö. Till vilket pris vill vi ha billiga varor? Filmen visar här på några av globaliseringens avigsidor, med kapital som flyr dit arbetskraften är som billigast.
En annan avigsida är det assimileringens pris som Musse får betala. Hans mamma är tamiler och sitter nu med demens på ett äldreboende. Med sjukdomen har hon tappat svenskan och Musse har aldrig lärt sig tamil. Mamman tyckte att nu var de i Sverige och skulle prata svenska. De kan inte längre samtala med varandra.

Amatörer har ingen traditionell handling, den hamnar i skymundan, fokus ligger snarare på att skildra ett samhälle och frågar oss hur vi skildrar, vem kan berätta historien om och hur får våra olika perspektiv oss att trycka på olika saker. Till slut blir det en officiell kommunfilm, gjord av en ”stockholmsjävel”, med fem minuters vackra vyer och Astrid Lindgren-barndom för tyska intressenter. Ur den filmen har Musse knuffats ut, och själv klivit åt sidan. Inte passar hans mörka skinn in i en film om ljusa Lafors. Aidas och Danas film blir på över fem timmar. För mycket för att de flesta ska orka titta men ändå säger den kanske: det är vi tillsammans som skapar samhället.
Henrik Johansson