Jag bor i Alby, ett av de sista miljonprogramsområdena, långt från Stockholms Central. Tunnelbanan slingrar och skakar sig förbi ett antal gråbruna betongförorter innan högtalarrösten förkunnar att nästa stopp är Alby.

[Ur nummer: 05/2004] Jobbar man i stan sover man sig hem. Vi lutar våra trötta kroppar mot den kalla plåtväggen och viker halsen så att huvudet kan dunsa mot fönsterkarmen. Då och då kikar vi med ena ögat för att kolla om det är långt kvar, om det är lönt att somna om i två minuter till.

Vi som arbetar som arbetare sover oss till jobbet. Vi tar de tidiga tågen, de som inte är proppfulla förrän i Bredäng eller Axelsberg. Vi får alltid sittplats, oftast samma varje dag. Vi står intill samma människor på perrongen och sitter intill och mittemot varandra i vagnarna. Men vi hälsar inte. Vi känner inte varandra, vi bara känner igen.

Inte många av oss i Alby är av samma sort som någon annan. Vi kommer överallt ifrån. Från norra Sverige och Eritrea; från södra Finland och Syrien; från Anatolien och Lettland; från Grekland, Närke och Damaskus, för att nämna några.
Vi på de tidiga tågen jobbar som styckare, svetsare, bagare, postsorterare, spärr-vakter och undersköterskor, och då har jag inte gått igenom halva vagnen ens. De som städar åt andra för att kunna betala hyran åker ännu tidigare eller så tar de nattbussen. De albybor som åker in mot stan efter oss arbetar som lärare, läkare, fysiker, barnsköterskor, klädförsäljare eller något annat. De är inte heller lika varandra.
Det är det vi har gemensamt i Alby. Att ingen är någon annan lik.
Man kan inte spegla sig i grannen eller hans vanor. Min granne till exempel, han jobbar ständig natt. Jag ser honom aldrig. Jag bara hör att han kommer hem mellan två och tre på morgonen, då han sätter på teven en stund innan han somnar.

Många vill flytta
Många försöker ta sig härifrån. De vill bli som vanliga svenskar i vanliga områden. Men de blir inte lika någon där heller.
Gülsen, som bodde ovanför mig förut, hon och hennes man köpte radhus för att bli mer som svenskarna. Efter två år har fortfarande inte någon hälsat på henne när hon är ute och går med barnvagnen i radhusområdet. Det gjorde de inte i Alby heller, säger hon, men där hälsade ingen på någon, om de inte kände varandra. Men radhusägarna hälsar på alla, det är bara mig ingen ser, jag är för olik, säger hon.
Jag längtar tillbaka, säger Gülsen. Det kändes bättre att vara en bland många istället för ensam bland många.