Barnens magiska värld i diktform

Nr 1/2018

Anamarija Todorov, från Upplands-Bro utanför Stockholm, jobbar som pedagog och har nyligen kommit ut med sin andra diktsamling: ”Fröken Forever”. I den skriver hon med lika delar humor och allvar om livet på en förskola. Synvinkeln är ibland personalens och ibland barnets. Inte sällan i kontrast till chefer som sliter ut personalen och föräldrar som inte litar på de anställda utan behandlar dem som mindre vetande tjänstefolk. Den som jobbar på förskola får vänja sig vid att ”alla” vet hur de borde utföra sitt arbete. Jag har sällan läst någon som så skriver poesi ur barnens synvinkel. Todorov började jobba på förskola för snart trettio år sedan och har sett hur arbetet har slimmats, hur färre händer får utföra mer arbete och anställningarna blivit mer och mer osäkra. Det är en utveckling som drabbar såväl personal som barn.

Det finns dagar då man
inte vill strypa någon.

Skrivandet är för henne en säkerhetsventil. Det är ett sätt för henne att skriva av sig ångest eller som en form av reflektion.
– I stället för att gå till företagshälsovården skrev jag då och då en dikt. Ät ett äpple om dagen för att behålla hälsan, lyder ett gammalt hälsoråd. Mitt recept är: Skriv en dikt om dagen för att förbli frisk.
Hon berättar att hon började skriva dikter redan när hon var tio år. Men dikten var också ett sätt att närma sig svenskan när hon flyttade hit. Det var lättare att skriva korta dikter än längre berättelser. Hennes första bok, ”Brytningen”, handlar om hennes möte med ett nytt språk och en ny kultur. Poesins korta format passar också bra när man har tidsbrist. Det fanns ingen tid för längre skrivpass under småbarnstiden.
– När jag studerade och jobbade blev huvudet fullt av studier och jobb. Dikten kunde med nöd och näppe klämmas in i en överansträngd arbetsdag och den höll mig alert. Jag kunde tänka egna tankar när jag skrev en dikt. Det är något rebelliskt över dikten. Den vill ut och få mig att protestera, göra uppror.

Todorov har lyhört lyckats fånga en del av barnens magiska värld, där pölen eller den knaggliga stocken blir ett äventyr, och äventyrligheten tyvärr krockar med pappans arga realistiska blick på de leriga skorna.
Hon råder den som vill skriva om sitt jobb att försöka se det välbekanta med nya ögon. Men också söka sig till andra som skriver:
– Nyligen var jag på en kurs i Arbetarskrivarnas regi och var rätt nervös. Duger mina dikter om förskolan? Vad är det för spännande med små barn och pedagogiken? Men det var inspirerande att träffa kollegor som jobbar i olika branscher och lyssna på deras beskrivningar av arbetssituationer, repliker från deras kunder/brukare och gestaltandet av deras egna känslor.
– Plötsligt blev det klart för mig att det är viktigt att skriva för då lägger man ord på det vardagliga, det som vi är blinda för. Att skriva är att operera bort gråstarr.
Henrik Johansson