1970-talet. Jag var femton, blyg och spinkig, med ett ljust krulligt hår. Jag hatade min kropp och mitt utseende, utom när jag spelade fotboll eller läste, då glömde jag allt. Mest läste jag serietidningar och äventyrsklassiker som Robinson Crusoe och De tre musketörerna – titlar jag hittat på biblioteket, dit en kompis dragit med mig för att lyssna på Alice Coopers skivor. Jag läste Alistair MacLean och Sven Hassel med en svindlande lyckokänsla av att få vara där; i boken, i det spännande skeendet, i den för mig okända världen. Men när boken tog slut, var jag tillbaka i samma hopplösa jag. En dag fick jag av en kompis mamma låna romanen ”Mannen som trodde han var Gud”. Titeln var gåtfull, man såg direkt att det var en seriös bok. Författaren hette John Fowles, han var i ropet då, men det visste jag inte. Det är Nicholas Urfe som berättar. Han är tjugofem när han på 1950-talet lämnar England för ett lärarvikariat på en grekisk ö. Han överger också Alison, den unga kvinna han åtrår sexuellt men socialt föraktar. Alison har inte den bildningskultur som Nicholas omger sig med, men det är förstås bara en tom ursäkt för att han är oförmögen att visa äkta känslor och komma ur den självupptagna bubbla han lever i. På ön träffar Nicholas den excentriske mångmiljonären Conchis som bjuder hem honom till sin stora villa och berättar om sitt liv. Berättelsernas bakgrund är det mörka 1900-talets världskrig och massdöd, ”den europeiska dödsdriften” som Conchis säger. De har dock egenheten att de snart övergår i små skådespel som spelas upp för Nicholas i det grekiska landskapet; vackra, döda sekelskifteskvinnor, SS-soldater och mytologiska gestalter uppenbarar sig. Nicholas blir först chockad sedan fascinerad av de fiktiva lekarna. Han låter sig dras in i ett psykologiskt och erotiskt maskspel där inget är vad det synes vara. Men varför? Och för vem? frågar han sig. John Fowles skrev bara sex romaner under sitt liv – han avled 2005. Debutroman ”Samlaren” blev en stor framgång 1963. Sedan kom ”Mannen som trodde han var Gud” som Fowles skrivit på sedan ungdomen. Den gavs ut 1966 (1968 i Sverige) men Fowles fortsatte att arbeta på romanen i över tio år till. 1977 släpptes en omarbetad och 250 sidor tjockare version som fick titeln ”Illusionisten”. Hans mest kända verk är ”Den franske löjtnantens kvinna”, inte minst för filmen med Meryl Streep och Jeremy Irons. Fowles sa senare att ”Illusionisten” var hans favorit och den bok som rönt störst intresse över tid. Vad var det mitt tonårsjag sökte och speglade sig i? ”Illusionisten” handlar förstås om hur ungdomens världsbild skjuts i sank, om självkännedom och vuxenblivande. Men boken är också konstruerad som en gigantisk pubertal egotripp; Nicholas måste köpa att hans person är viktig nog för att bli utsatt för Conchis psykologiska rollspel. Som ung, pubertal läsare hade jag inga problem med att identifiera mig med den tanken, det var självklart att världen kunde kretsa runt mig och mina problem. Jag minns att jag sträckläste och som Nicholas lät mig föras in i något som jag inte hade kapacitet att förstå. Ständiga irrgångar, falluckor, illusioner, tills greppet om verkligheten förloras. Ändå var ”Illusionisten” så där febrigt bra som böcker bara är i ungdomen. Jag var inte densamme efteråt. Jag var nog lika spinkig och blyg, men mer självmedveten. Och jag nöjde mig inte längre med bokläsning som ren verklighetsflykt.