Då och NU. Storbankerna förser sina egna, miljoner till ledargarnityren och bonus till dem som står längre ner på lönelistorna. Om vi kontoinnehavare får några kronor över på våra lönekonton – en gång i tiden slogs bankerna om att få ta hand om dem – kommer vi snart att få betala en slant för att banken förvarar dem. Vi ska vänja oss vid minusränta, det har de gjort i Danmark och i Japan har man haft det i mer än tjugo år.
Det dagsaktuella kommer till mig medan jag läser Olle Svennings biografi om Hjalmar Branting. Hövdingen var inte barskrapad, han fick med sig ett arv som i dagens penningvärde motsvarar drygt fyra miljoner. Han höll börsen öppen för sina nya vänner, donerade motsvarande 150 000 kronor till Arbetarinstitutet, satsade i dagens penningvärde 100 000 kronor i en radikal tidning. När Fredrik Ström fick stå för första redaktionsnotan, 26 kronor för biff, öl och brännvin, fyllde Branting på hans portmonnä med några tior.
Det kostade en del att leva för Branting, som dagligen intog mat och dryck på restaurang. 90 öre för en sexa, 15 öre för kaffe med våfflor på Stallmästargården låter överkomligt. Ändå måste fattiga socialister välja billigare hak när de gick på lokal. Operakällarens smörgåsbord kostade 1,50 kronor, rökt lax fick man för 80 öre, en liten chateaubriand med tryffel tog 90 öre ur börsen. På krogen där stans publicister samlades stod 41 olika sorters smörgåsar framdukade, priset var 25 öre för sju smörgåsar. Tennstopet serverade öl för 10 öre flaskan.
Man kan vända på det, fråga hur mycket råvarorna kostade och vad händerna som såg till att rätterna kom på bordet fick betalt för sitt slit? Vad blev det över till den som bredde sju smörgåsar som gästen betalade 25 öre för? Hur mycket fick den som tappade upp ölet som kostade tio öre flaskan? Hur många delade på lönekostnaderna för en 90 öres chateaubriand med tryffel? Vad fick fiskaren som drog laxen ur älven?
Att man inte får lika mycket för en krona idag som man fick för mer än 100 år sen beror på att ingen vill göra lika mycket för en krona nu som man gjorde då.
Vad tjänar det till att fundera på hur mycket kallskänkan, kocken, servitrisen och ölupptapparen fick av örena som krogrätterna betingade? Noll och intet.
Men det är inte helt fel att ta reda på hur mycket bankernas ledargarnityr kommer att lägga undan för egen räkning, när vi snart ska börja betala för att banken förvarar våra pengar.