Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling. Redaktörer Birgit Munkhammar och Magnus Bergh, Albert Bonniers förlag.

”Varje gång jag får brev från dig blir jag varm om hjärtat. Jag säger mig att jag har en vän som tror på mig (alltid egoism från min sida!), en vän vilken jag aktar och uppskattar och icke behöver vara artig emot för att han skall vara min vän.” Eyvind Johnson till Rudolf Värnlund.
1919 möts Värnlund och Johnson för första gången. De är jämngamla, födda 1900, kommer från fattiga förhållanden, är aktiva i arbetarrörelsen och bägge är fast beslutna att bli författare. Året efter inleder de en brevväxling som ska sträcka sig över 25 år, till Värnlunds för tidiga död. Redaktörerna till boken har samlat de 570 breven i en utgåva på över 1 400 sidor.
Att läsa så mycket text i ett svep, följa dem så länge, gör något med min läsning. Jag börjar relatera till dem som vore de mina egna romankaraktärer. Jag känner deras lynne och ändrar under läsningens gång åsikt om dem flera gånger.
De är inledningsvis ganska påfrestande. Obstinata ungdomar. Johnson är mer blygsam och Värnlund är ständigt bekymrad, rent av gnällig, tänker jag. Men han öppnar sig, släpper in mig, på ett sätt som är vinnande i längden. Jag får ta del av hans ångest, hans oro för den egna potensen och sina sexuella tillkortakommanden.
I kontakt med förlag och tidningsredaktioner kastas de mellan hopp och förtvivlan. Speciellt Johnson, den blivande nobelpristagaren, har det svårt i början och lever på svältgränsen i tjugotalets Berlin och Paris. Men författare ska han bli, andra alternativ finns inte:
”Jag har sagt det förr och säger det tusen gånger tusen: jag lever för att skriva, jag är född till det, det är min instinkt. Jag skulle göra böcker på näver och med lingonsaft om det inte funnes andra medel.”
Genom breven kan man följa deras liv, kampen för att karva ut en plats i litteraturen även för de självlärda författarna som inte gått på universitet, det frustrerande brödskrivandet och deras vänskap. Något som skymtar märkligt sällan är resten av samhället, det turbulenta tjugo- och trettiotalet. De är uppslukade av sitt skrivande. Och efter att ha läst om framväxten av deras böcker så går jag, efter avslutad läsning, direkt till min bokhylla. Hittar ett dammigt exemplar, ännu av mig oläst, av Värnlunds Man bygger ett hus, och sätter mig med den. Brevväxlingen ger mycket kunskap om Johnson och Värnlund, men framförallt ger den läslust.
Henrik Johansson