[Ur nummer: 03/2004] Det finns människor som är ohyggligt rika. Kanske har de blivit rika på lyckade spekulationer, kanske för att deras farföräldrar investerade sina ärvda förmögenheter väl. I vilket fall blir de omskrivna och respekterade proportionellt mot vad taxeringskalendern har för uppgifter om dem. De anses vara lyckade människor.

Andra är ena hejare på att hoppa högt eller långt, springa fort eller skjuta prick. De får slita många träningstimmar innan de kommer in på tidningssidorna, men väl där får de sin eftersträvade berömmelse. Medaljerna hänger på väggen som kvitton på hur bra de är.

Åter andra blir artister som dansar eller sjunger, berättar roliga historier eller spelar piano. De speglar sig i TV-rutan och är kända, i alla fall hos en liten del av befolkningen. Några vill vara som de, kan tänka sig att betala för att titta på dem.

De allra flesta människorna är inte alls några kändisar eller rikingar. Men de strävar i alla fall uppåt, tar små steg i karriären, tvingas då och då sparka åt sidan eller nedåt för att lyckas, för att inte tappa taget om framgången. ”Var och en är sig själv närmast” eller hur? I sin lilla värld kan de bli avundsvärda, känna sig snäppet bättre än de som befinner sig där de kom ifrån.
Men de för mig verkligt beundransvärda är de som lyckas hålla sig på gott humör trots att de aldrig blir officiellt bekräftade.

De blir hela tiden förbigångna på jobbet av andra mer framfusiga personer. Chefen räknar sällan eller aldrig med dem när han delar ut favörer eller extra lönepåslag. De står kvar där de börjat stå, de vet efter ett tag att framtiden är densamma som i går.
Så långt är de lika majoriteten av arbetare i det här landet och resten av världen. Det som skiljer är att de inte blir bittra och inte cyniska. De ser det som sker, de inser att de just nu inte kan göra något åt situationen, de har bara att foga sig.
Men de resignerar inte! De låter sig inte förbittras utan lever sina liv med den värdighet som anstår en människa.

Dem beundrar jag. Dem vill jag efterlikna. Att inte falla undan för egoism och falskspeleri för att skaffa sig personliga fördelar, utan hålla på det som är rätt och rättvist. För alla!
Jag tror det var de som inspirerade Wolf Bierman till texten:

Du låt dig ej förhärdas,
i denna hårda tid.
De alltför styva mister,
sin vassa udd därvid.