De som stannar kvar

Nr 12/2016

Skiva. Hundra år i samma klass, Maräng Records, 2016
Serieroman. Hundra år i samma klass, Mats Källblad, Galago, 2014

När jag frågar Mats Källblad varför han nu ger ut en skiva som komplement till sin serieroman Hundra år i samma klass svarar han med en motfråga:
– Ja, eller varför ville jag ge ut en serie till skivan?
Den starkt självbiografiska berättelsen har funnits med honom hela livet och både serierna och låtarna har kommit efterhand. Musiken är viktig för romanens huvudperson Isak och inte mindre viktig för Källblad.

Låtarna handlar främst om de bitar som saknas i boken: generationen mellan Isak och mormodern Ester, en statarkvinna med elva barn. Det finns en kronologisk berättelse i bägge verken. Serien börjar med Ester och fortsätter med Isak, från tonår, över fabriksarbete, genom motorintresse, till flytt från Osby och möjligheten att överleva på musiken.
Isak och hans kompisar är outsiders i Osby, en utflyttningsort i nordöstra Skåne, och de har något av särlingarnas gemenskap. I den ingår även Molly, som kallades Tattarhoran som barn och nu bestämt sig för att satsa på konsten. De super, slåss, meckar med bilar, spelar musik och önskar sig bort.
Det är en landsbygdsskildring som sticker ut i arbetarlitteraturen, där det oftare handlar om dem som flyttade in eller redan bodde i större städer.
Källblad skriver främst om de som stannade kvar, även om lockelsen om någon annanstans finns när vännerna försvinner en efter en. Och bland dem som stannade beskriver han en solidaritet och en skitig gemenskap, med få fina ord men med olja på fingrarna och näsblod som sprutar efter slagsmål med lika vilsna arbetar- och bondgrabbar från grannorter. Ett rörande avsnitt handlar om hur dessa killars ångest aldrig existerar i kultur och massmedia. Hur deras självmord aldrig får plats. Just att han ger dem plats är en välgärning.

Allra starkast är kanske historien om Ester och hennes barn. Hur myndigheterna förföljer och trakasserar dem att flytta för att slippa betala ut bidrag och hur de slutligen tar barnen från henne. Källblad vill: ”Spegla hur samhället behandlar de som är mest utsatta. Och inte bara när det gäller vanvårdsfrågan utan också till exempel ensamkommande flyktingbarn. Jag ser ingen egentlig skillnad på de sakerna. Det handlar alltid om vem som får berätta historien.”

Skivan handlar till stor del om hur de elva barnen splittras och försöker hålla kontakten med varandra och Ester. Vid den tredje genomlyssningen går det upp för mig att skivan har elva spår. Men alla släktingar har inte varit positiva, de har inte velat rota i gamla sorgligheter. Musiken blev ett sätt att berätta utan att hänga ut någon med bild eller avslöjande fakta.
”Kläder dockor teckningar och leksaker. Ett och annat foto på dom små. I kartonger där uppe på hennes vind ligger minnena som hon fick ha av när barnen växte upp.
” Visans ord når mina öron samtidigt som jag läser serien och ser Esters förtvivlade ansikte framför mig när socialen tar barnen. En lyckad kombination av text, ljud och bild som tillsammans blir en stark skildring av klass.
Henrik Johansson