På sätt och vis är Isa en helt vanlig missbrukare. Hon får abstinens, gör vad som helst för att stilla sin hunger, hon har ett rum för hemlösa på Lundbygården i Göteborg och hon har en förstående socialarbetare som försöker hjälpa henne.
På andra sätt inte: hon har svans, hon är ett gravrå (en kyrkogårdssläkting till skogsrået) och det hon missbrukar är själar från andra på samhällets botten.
Isa är en av huvudkaraktärerna i Pål Eggerts böcker Borde vara död och Dödfödd, den andra huvudkaraktären är behandlingsassistenten Sebastian som försöker hjälpa henne. Inte heller han är någon vanlig socialarbetare. Sebastian använder sig av magi med hjälp av ett försupet latinamerikanskt helgon och spenderar en stor del av sin fritid med att slåss. Han är fotbollshuligan, men inte så intresserad av fotboll.
Det är en mörk och skitig värld: nedbajsade duschar och nedbrutna människor. När jag frågar Eggert om hur han införlivar sitt vanliga arbete i sitt skrivande svarar han:
”Romanernas Lundbygården är till exempel en kopia av nedlagda Andersgården som jag arbetade på under ett antal år. Jag hade arbetat med hemlösa i många år och tyckte att den parallellvärld som de lever och verkar i var alldeles för fascinerande för att inte skildras.”

I Eggerts romaner är den världen magisk – de som lever utanför samhällets normer har lättare att passera gränserna till det övernaturliga. Genom runor och ritualer öppnades en värld som är lika smutsig som verkligheten: det är handel med människor (och andra varelser). De starka utnyttjar de svaga. Inte heller Sebastian och Isa är några riddare som försöker ställa allt till rädda och döda någon episk elaking utan de försöker snarare överleva i en värld full av mörkgråskalor.
Eggerts fantastik ligger på det viset närmare socialrealism. I första boken väntade jag på den klassiska uppgörelse mellan monstret Isa och människan Sebastian – den kom aldrig. Istället behandlade han hennes beroende av själar som vilket missbruksproblem som helst. Som en fungerande välfärdsstat skulle gjort:
”Jag är ingen Van Helsing med pålen i högsta hugg”, sa Sebastian. ”Jag är inte ens en sådan där ledsen kommissarie som svenska deckarförfattare skriver om. Jag är behandlingsassistent och jag utbildades för att hjälpa och stödja, inte att döda.”

Att Isa inte bara ska bekämpas och dödas är nyskapande. Och spänningen uppstår inte heller genom att läsaren får oroa sig för om hjälten ska lyckas eller inte. Spänningen skapas snarare genom att Eggert lotsar oss in i en alternativ verklighet fylld av fordnordiska väsen, magi och gudar där gränsen mellan människa och monster ofta är lika fin som flytande. En udda detalj är att en av de mer bisarra delarna av Eggerts värld är hämtad från Jehovas Vittnen, en sekt författaren själv föddes in i men nu har brutit med.
Henrik Johansson
Pål Eggert, Borde vara död, Styxx fantasy, 2013
Pål Eggert, Dödfödd, Swedish Zombie, 2017