Solidariteten med Coca-Cola-arbetarna visar vägen för framtida fackliga strider

Boktitel: Ett annat ord för mord
Författare: Bror Perjus
Premiss förlag, 2010

[Ur nummer: 05/2010] Coca-Cola? Nej tack! Den som har åldern inne minns att vi var ganska många som på 1980-talet bojkottade den bruna drycken. Vi gjorde det i solidaritet med Coca-Cola-arbetare i Guatemala efter ett initiativ av världens livsmedelsarbetare. Även om en bojkott inte är aktuell, eller det mest effektiva förhandlingsmedlet i dagsläget, väljer många medvetna konsumenter fortfarande bort Coca-Cola. Dels för att drycken är onyttig, dels för att läskimperiets tillverkare fortfarande bär sig svinaktigt åt mot arbetare, till exempel i Colombia och i Ryssland, samt förslösar jordens resurser, till exempel i indiska Kerala där grundvattennivån sjönk katastrofalt sedan en licensfabrik borrade för många brunnar.
Coca-Colas anti-fackliga attacker under den fackliga kampen som tog sin början i Guatemala på 1970-talet och kulminerade 1980 och 1984, har skadat varumärket för alltid. Idag kopplas Coca-Colas namn ånyo till mord på fackliga företrädare, nu i Columbia. Historien upprepar sig som bekant inte men företag som är lierade med ekonomisk och politisk elit i laglösa länder där fackföreningarna är svaga eller obefintliga fortsätter att bete sig så som de alltid har gjort: sätter maximal profit före människors värde. Det kan vi idag se i Kina, dit europeiska investerare står på kö, och i Afrika, som Kina i sin tur exploaterar.

Högerkristen amerikan vid rodret
Mycket kan sägas om Coca-Cola-koncernens antifackliga hållning, ansvarslöshet och skoningslösa profithunger i just fallet Guatemala. Det gör Mål & Medels tidigare chefredaktör Bror Perjus med besked i boken Ett annat ord för mord med undertiteln Om Coca-Cola, demokrati och global ekonomi. Perjus redogör i ingående detalj för alla de ohyggligheter som iscensattes av en särdeles motbjudande person som ägde Coca-Colafabriken i Guatemala City, den högerkristne amerikanen John C Trotter, och vilka ledde fram till bojkotten 1981.
Bojkotten var avsedd att moraliskt och ekonomiskt försvaga denna transnationella koncern med säte i Atlanta, USA, och tvinga den till förhandlingar och åtgärder. Vilket också lyckades genom att den fackliga federationen IUL visade musklerna, med stöd från allmänheten, och genom att de guatemalanska arbetarna betalade ett högt pris för sin ståndaktighet. Men 1984 gick Coca Cola Company till attack igen. Trots att man 1981 hade lovat att ta ansvar för Guatemalafabriken, som fått nya ägare, i fem år planerade man att lägga ned fabriken. Som svepskäl använde man konkursen som de nya ägarna (vilka plundrat sitt företag) satt i scen. Arbetarna ockuperade fabriken och utanför ”härjade dödspatruller och nya medborgargarden för fullt”. En ny bojkott såg dagen ljus och den här gången med ännu bredare internationell uppslutning, vid många lokala Cola-fabriker blockerades också produktionen. Alltmedan militär omringade Guatemalafabriken. Slutligen vann facket. Coca-Cola vek sig i en unik uppgörelse som gav fackliga fri- och rättigheter och olika ekonomiska kompensationer, men det tog ändå ett år innan någon normalitet inträdde.
Perjus bok är bitvis ohygglig läsning, som får Coca-Colas slogan från 1976 att göra en spyfärdig. ”Coke adds life” hette det då. Medan Coca-Cola mot bakgrund av vidrigheterna mot de fackliga ledarna och arbetarna i Guatemala i själv verket hade blivit synonymt med motsatsen. ”Idag är Coca-Cola bara ett annat ord för mord” myntades av den guatemalanska Cola-arbetaren och facklige kämpen Israel Marquez, som genom en hårsmån undkommit lejda mördares kulor och tvingats i exil: Med innehavet av en aktie som alibi tog han till orda på koncernens bolagsstämma 1979. Han berättade där om de mord, det våld och de trakasserier som Trotter iscensatte vid sin fabrik med hjälp av högerextremister och mordpatruller medan det politiska etablissemanget blundade, eller bidrog.

Fortsatta ”försvinnanden”
Även sedan Trotter lösts ut av Coca-Cola och efter militärkuppen 1983 fortsatte fackliga ledare i Guatemala att ”försvinna” eller mördas helt öppet. Och så sker fortfarande på andra platser runt om i världens odemokratiska länder där facklig verksamhet och styrka upplevs som ett hot av arbetsköpare och ekonomiskt privilegierade grupper. I demokratiska länder är attackerna som ska kväsa facken förstås av subtilare slag men dock lika ihärdiga och medvetet utförda för att minska arbetarnas inflytande och främja vinstmaximeringen.
”Globala koncerner blir mäktigare för varje dag. Vi har ingenting annat än internationell solidaritet att sätta emot” hette det i ett gemensamt uttalande från LO, TCO och Saco när den första Coca-Colabojkotten drog i gång i Sverige i april 1980. Ett konstaterande som står sig 30 år senare. Och Bror Perjus ägnar därför andra halvan av sin bok åt att på olika sätt belysa hur den fackliga rörelsen är av ovärderlig betydelse för global demokrati och att det internationella fackliga arbetet därför måste få hög prioritet. Utifrån sin utgångspunkt skildrar han också ganska så övertygande hur ekonomiska ”kriser” skapas och visar att de som har den ekonomiska makten absolut inte är ”oorganiserade”. Att somliga kallar hans iakttagelser därvidlag för konspirationsteorier kan Bror Perjus rycka på axlarna åt. Hans bok är nämligen ett värdefullt nutidshistoriskt dokument.