Fängelseskildring fångar den gråa vardagen

Nr 5/2018

Det grå hotellet, Curtis Dawkins, Natur & Kultur, 2018

I efterordet till Det grå hotellet skriver författaren, Curtis Dawkins, att varenda cent han kan tänkas tjäna på boken ska gå till en utbildningsfond åt hans barn. Han sitter själv inlåst på livstid i Michigan, USA, för att bland annat ha tagit en annan mans liv. Dawkins fick mer än cent i förskott för boken. Hela 150 000 dollar närmare bestämt. Hans plan att de skulle gå till barnen ser dock ut att gå om intet. Delstaten Michigan vill nämligen ha alla hans inkomster.
Det grå hotellet är Dawkins debut. En novellsamling jag till en början tror är en biografisk resa genom hans fängelsetid då den börjar i ett häkte. Men berättar-perspektiven skiftar och allt är inte heller skrivet i första person. Ibland rör sig Dawkins även utanför murarna på ett sätt som han själv aldrig kommer göra igen. Många fängelseskildringar, framförallt i tv och filmer, är genomblödda med våld mellan fångar. Här är det snarare ett ganska grått vardagsliv som är i fokus. I novellen 573543 finns det ett väldigt rationellt skäl till att inte ge sig på en annan fånge:
”Efter ett slagsmål får de inblandade sitta någon månad i isoleringscell, sedan flyttas båda två till andra fängelser för att undvika hämndaktioner.”
Det största hotet om våld kommer istället av att vara inspärrad och att då till slut ta livet av sig. Novellerna präglades av en tysthet och knapphet. Lögn blir tidsfördriv och nödtvång. Att inte blotta sig en livsnödvändighet. Men också av behovet av verklighetsflykt, där skrivande och drömmandet ibland lämnar det realistiska. Dawkins har i intervjuer sagt att skrivandet gör det lättare för honom att överleva innanför murarna, och det skapar ett naturligt brott med fängelset, som är USAs största subkultur. I Sverige finns projektet Skriva för förändring som riktar sig till unga frihetsberövade på institution.
Med tanke på det är det nästan brottsligt att de vars skuld till samhället redan betalas genom fängelsestraff, i Dawkins fall på livstid, också ska betala räkningen för sin egen isolering från samma samhälle.
Med det sagt hoppas jag att Dawkins fortsätter skriva efter debuten, oavsett om vinsterna från författande går till hans barn eller till hans fångvaktare. Han är på väg att sälla sig till stora fängelseskildrare som James Carr, Kennet Ahl och Jean Genet, men då kräver det att bläcket får fortsätta flyta.
Henrik Johansson