Film om hur asylsökande förvaras

Nr 6/2015

Asylsökande och migranter spärras in i väntan på att utvisas. Deras brott: att söka ett bättre liv. Dokumentären ”Förvaret” skildrar hur vardagen ser ut när drömmen om trygghet håller på att krossas.
I nio månader satt Aina inspärrad, skild från sin familj. Hon hade inte begått något brott. Men i väntan på att bli utskickad från Sverige spärrades hon ändå in på ett fängelseliknande förvar.
– Det här är en dold verklighet för alla som inte är personligt drabbade, eller som arbetar på ett förvar, säger filmaren Anna Persson.
Tillsammans med Shaon Chakraborty har hon gjort den kritikerhyllade dokumentären ”Förvaret”. Att få tillstånd att filma på förvaret i Flen var svårt, men ännu svårare var enligt filmarna att bygga upp tilliten. I flera månader gjorde de research på plats. Filmen följer bland annat Aina, och 20-åriga Sami, samt 29-åriga Sophie som jobbar på förvaret.
– Det handlar om vad som händer i mötet mellan människor i förvaret, och hur man förhåller sig till andras lidande, och till deras drömmar, säger Anna Persson.

Livet på förvaret består till stor del av väntan. Till skillnad från i ett fängelse är tidsbegränsningen oklar och få har någonting att återvända till. Sami frågar sig varför han spärras in. Plötsligt bestämmer han inget i sitt eget liv: ett par minuters försening leder till indragen lunch.
– Förvaret är en av vår tids tendens att kriminalisera flyktingar, som inte begått något brott, säger Anna Persson, som sett hur tillvaron på förvaret äter sig in i folks psyke. Många avböjde att vara med i filmen.
– Bara att befinna sig på en sådan plats väcker rädslan att bli sedd som kriminell, säger hon.
Inte heller personalen har lätt att förhålla sig till situationen: de umgås dag och natt med människorna där. Samtidigt får de inte komma för nära, inte bli för personliga. En i personalen får skäll för att hon lägger upp maten för fint.

Att befinna sig nära människor i nöd utan att kunna hjälpa var något av det Anna Persson tyckte var svårast med filmarbetet.
– Vi är alla lika i våra grundläggande behov: trygghet, frihet, närhet till familjen. Allt sådant förvägras de. Vad ger oss rätten att låsa in andra bara för att de inte har rätt sorts papper, frågar hon sig.
Folk försökte ändå göra det bästa av situationen. Sami som spelar fotboll på gården. Aina som blir lycklig över en liten sång på sin födelsedag.
– Jag blev väldigt tagen av människors överlevnadsstrategier. Det här är människor som försöker överleva och skapa en bättre framtid för sina barn, något som alla skulle göra.