Föraktet för arbetarklassen har sin funktion

Nr 1/2018

Jag var på väg hem från en motionsrunda, klädd i gympabrallor, keps, trasiga sneakers och hoodie med hål på armbågen. Utanför porten stod ett tv-team från Lyxfällan. Jag såg ut som en perfekt statist i ett program om någon som bor i i en fattig stadsdel. Lyxfällan gjorde ett avsnitt om en granne.

Jag tänker på Lyxfällan under läsning av Owen Jones ”Chavs: föraktet för arbetarklassen”. Chavs är ett nedsättande uttryck för vit arbetarklass och boken handlar bland annat om hur föraktet för arbetarklassen tar sig uttryck i massmedia och bland politiker. Lyxfällan är en del av samma tendens, om än inte lika grov som den vi finner i Storbritannien. Det är en tendens där fattigdom inte beskrivs som en konsekvens av ett ekonomiskt system där klyftorna blir större varje dag. En tendens där fattigdom inte beskrivs som brist på pengar utan på brist på karaktär. Den engelska eliten, själva födda med silversked i munnen, anser att de som har det sämre ställt har sig själva att skylla. Ett av Jones exempel är tv-showen Little Britain, där före detta privatskoleelever klär ut sig till ensamstående mödrar ur arbetarklassen. De driver med människor vars liv de aldrig kan föreställa sig.
Att skylla fattigdom på de fattigas dåliga vanor eller karaktär är politiskt bekvämt. Då slippar man ta ansvar för den skenande ojämlikheten. Det är ju bara att hitta ett icke-existerande jobb. Men sanningen är att de flesta av Storbritanniens fattiga har jobb: otrygga arbeten med få timmar.

Annie Lööf har angett Margaret Thatcher som politisk förebild. Jones menar att elitens förakt för arbetarklassen blommade ut på allvar efter att Thatcher lyckades krossa fackföreningarnas makt. Nu behövde överklassen inte vara rädda för facket längre, och då växte föraktet.
Fattigdom förklaras med att de fattiga saknar ambitioner. Att ha ambition betyder i medelklassens värld att vilja bli som dem, konsumera som dem. Ambition är något individuellt: ett större kök, ett finare jobb. När arbetarklassen istället sätter den kollektiva ambitionen först, att tillsammans lyfta sig ur fattigdom och dålig arbetsmiljö. Då kämpar högern emot med näbbar och klor. Kallar det till och med girighet.

I själva verket är det ett rationellt val: som arbetare är det mer realistiskt att förbättra sina villkor tillsammans med andra. Och där sätter Jones sin förhoppning, i en vänster som lyckas återupprätta en bas i arbetarklassens Storbritannien.
Henrik Johansson
Owen Jones ”Chavs: föraktet för arbetarklassen”, översättning Joachim Retzlaff, Ordfront 2017.