Gastkramande men vacker berättelse som böljar fram och tillbaka genom tid och rum

Nr 6/2017

Johannes Anyuru, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Norstedts 2017.
Johannes Anyurus förra roman, 2012, bar den vackra titeln En storm kom från paradiset. Med historien om sin far, den ugandiske stridspiloten som hamnade i Sverige, som klangbotten, skrev Anyuru med absolut språkligt gehör fram en poetisk och närmast dokumentär men inte självbiografisk berättelse om förhoppningar, våld och maktspel i Östafrika, exil och identitet i Sverige.
Eftersom vi inte är var vi kommer ifrån, utan är våra handlingar, blir identitetsfrågor viktiga också i den nya romanen som även den har en vacker, och ohygglig, titel. Vi ser dem, mödrarna och deras outsägliga sorg; barnen som kippar efter andan.
De första drygt trettio gastkramande sidorna utspelas i en göteborgsk bokhandel. Där ska en konstnär, som har drag av Lars Vilks, framträda när tre islamistiska terrorister, två unga män och en ung kvinna, tar över och sänder ut sin attack till världen via en mobiltelefon. Gisslandramat slutar dock inte riktigt som terroristerna tänkt sig. ”Det var inte hit vi skulle”, säger plötsligt den unga kvinnan.
Några år senare träffar en författare, en ung troende svensk muslim, kvinnan är intagen på rättspsykiatrisk anstalt. Myndigheterna säger att hon är belgisk medborgare, själv säger hon att hon kommer från framtiden. En svensk framtid där alla invandrare måste skriva på ett samhällskontrakt, de som vägrar sätts i läger där de handgripligen får ”lära sig” svenska värderingar”, tvingas äta griskött och så vidare. Hon skriver ner sin historia för författaren, ”som inte kommer att tro att det hon berättar kan hända i Sverige”, att läsa.
Författaren påverkas, lägret hon skildrar med grym detaljrikedom ligger ju i den Göteborgsförort han själv bor i. Är hennes plågsamma berättelse om förnedringen i lägret enbart hennes psykotiska föreställningar? Eller blir den konsekvensen av en redan pågående process, hittills så fragmentarisk att vi inte förstår allvaret? Kan han, som troende muslim, och hans familj bo kvar i Sverige? Är de säkra? Kritiken mot islamhatarna är alltså lika förödande som kritiken av islamismens monster.
Men kom ihåg: Allahu akbar/Gud är den större. Större än dessa båda vidriga människoföraktande strömningar som skildras suggestivt i en otäck men ibland vacker berättelse som böljar fram och tillbaka genom tid och rum.