När jag läser Stefan Gurts nya bok, ”Ni inger dessa människor hopp” så kommer jag att tänka på en film av Vilgot Sjöman. Båda två stod inför samma problem. Hur ska man som välmående svensk skildra fattiga människor? Gurt följer aktivister och eldsjälar för att få veta mer om de romer som tigger på trottoarerna. I Sjömans ”Oskuld och sopor” ska regissören göra dokumentärfilm om en tolvårig sopsamlare som lever på och av Manilas största sopberg, det rykande ”Smokey Mountain”.

Jag minns att Sjöman bor i samma vidriga slum som de människor han vill filma lever i. Han följer med sopplockarna under deras långa, smutsiga arbetsdagar. En vit, europeisk medelklassman; hur länge skulle han uthärda ett utfattigt tredje-världen-liv? Inte länge visade det sig. Sjöman bryter ihop och gråter av äckel och frustration. Filmen om soppojkarna blir inget, istället riktar han kameran mot sig själv. Det blir en slagkraftig bild av misär och gapande orättvisor som vi i den rika världen inte vill se och inte kan greppa. Om vi inte utsätter oss för dem.

Stefan Gurt utsätter sig, men inte lika radikalt som Sjöman. Han sätter sig inte på gatan framför en mugg, eller sover utomhus. Genom godhjärtade idealister i föreningen HEM som hjälper tiggarna följer han med till deras läger i skogen, på gatan, i ruckliga husvagnar och skjul. Han stannar och pratar, antecknar vad han ser. Han skaffar sig kunskap, intervjuar tjogtals med folk, från romer till hjälparbetare till ambassadörer om hur man ska ”lösa” romernas fattigdom. Det är svårt men inte omöjligt, det kräver handfasta politiska reformer, främst i hemlandet. Han reser till Rumänien, till romernas byar, varifrån de kommer. Han inbillar sig inte att han kan förstå deras situation eller deras fattigdom.

Ändå blir ”Ni inger dessa människor hopp” en rik bok i det att Gurt försöker se människan bakom tiggaren och anspråkslöst berätta om varför tusentals väljer att förnedra sig för småslantar på svenska gator. En utsträckt hand, en femma i en kopp, inger trots allt hopp. En intjänad hundralapp om dagen betyder ett bättre hus i hemlandet och lite mer än bara rå, apatisk överlevnad.

Stefan Gurts förra bok ”Så dödar vi en människa” var en skildring av åldrande och åldringsvård i dagens Sverige. Här berättar han personligt om sin pappas sista tid på ett äldreboende, hur en kvicktänkt, rundmagad herre förvandlas till en avmagrad, ledsen åldring. Till sist vägrar fadern äta och dricka. Gurt skriver om sina känslor, sitt dåliga samvete för att han låter detta ske. Boken blir ett smärtsamt inlägg om isoleringen i vårdapparaten. Men främst är det en anklagelse riktad mot honom själv – ja mot oss alla i det ålderssegregerade Sverige. Våra gamla föräldrars ensamhet och avmänskligande är inte äldrevårdens fel. Det är de anhörigas bekvämlighet, likgiltighet och brist på tid som dödar, konstaterar han.

I sin nya bok använder han ett liknande grepp. Han försöker ge en ärlig bild av romernas historiska bakgrund, fördomarna, utsattheten, deras eget ansvar. Men egentligen – måste han erkänna – så skriver han inte främst om tiggarna, han vill säga något om godhet och vår möjlighet att göra gott. Med det vänder han blicken mot sig själv, och mot oss, hans läsare.

Det är lätt att vara god på avstånd men inte när vi möter fattigdom eller rasism på vår egen gata. Vad begränsar vår vilja att sträcka ut en hand till en medmänniska? Varför gör vi oss blinda?

För att vi inte vill inge dessa människor hopp?

Tony Samuelsson

är författare.