Lars Widding – en av vårt tids bästa historieförfattare

[Ur nummer: 07/2003] Nu när sommaren äntligen är här, är det gott att sitta i skuggan och njuta av att läsa en god bok. Denna gång rekommenderar jag en svensk författare som hette Lars Widding, han är inte  med oss längre. Han sitter nog bland molnen och skriver, tror jag.
Lars Widding skrev om Bellmans liv och leverne i en bok som heter ”Rödaste smultron” Den är helt fantastisk. Widding beskriver Bellmans liv på ett så målande sätt, att det är ”sträckläsvarning” på den boken.

Det börjar tisdagen den 1 juni 1846, i Oskar I:s tredje regeringsår, med att Gustav Axelsson, andre amanuens vid kungliga biblioteket i Stockholm får i uppdrag att söka reda på poeten Bellmans gravplats på Klara kyrkogård.
Sökandet efter skaldens fattigmansgrav leder amanuensen till upptäckten att Bellmans änka ännu lever, drygt femtio år efter makens död. Nu är hon en åldrad kvinna på dryga nittio år. Men klar i tanken, och med minnet av mannen daggfriskt och levande. Och på grundval av vad änkan förtäljer spinner amanuens Axelsson en berättelse om skalden, maken och slarvern Bellman, som för oss från det tidiga 1760-talet till Bellmans död i armod 1795.

Andra mästerverk är ”Karolinersviten”. Karolinersviten är Lars Widdings stora romanserie om en av de mest dramatiska och tragiska epokerna i svensk historia, Karl XII :s tid. Här blandas bistert allvar med muntra upptåg, mörkt och ljust ingår i den brokiga väven. Människor ur alla samhällsskikt möts och skiljs av ett lekfullt eller hårdhänt öde. Hela den karolinska tiden väcks till liv, festligt, äventyrligt, eländigt, gripande.”

Nå, vad säga då, om Lars Widding? Mitt första minne av honom var att han var en fånig programledare i teve tillsammans med Pekka Langer. Men han gjorde sig betydligt bättre som författare, och det var ju verkligen det han var, och så oerhört produktiv. Så när du läst ”Rödaste smultron” och ”Karolinersviten” är det bara att ge sig i kast med ”Sorundasviten” och ”Småstadskrönikan” samt hur mycket ytterligare som helst.

Hade skolan använt väl valda delar ur widdings digra produktion hade ungdomarna haft en helt annan historiekunskap än vad som nu är fallet, och de hade haft betydligt roligare på lektionerna.