[Ur nummer: 12/2009] Boktitel: Jag var en arier
Författare: Tony Samuelsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2009
I en tid då tiotusentals missnöjda svenskar tilltalas av detfrämlingsfientliga partiet med unken brunfärgad retorik, känns Tony Samuelssons Jag var en arier mycket angelägen. I en kontrafaktisk historieskildring (om inte om hade varit skulle historien ha fått ett annat förlopp), tecknar han bilden av ett Sverige som anslöts till Germanien redan 1946. Nu är det dock 1970-tal och Adolf Hitler, Urfürhern, är död men hans hjärna hålls vid liv i ett laboratorium. Hitlers arkitekt Albert Speer styr det rasrena Germanien som består av det segrande Nazityskland, övriga Europa och det forna Sovjet fram till Uralbergen (överlevande judar har deporterats till Sibirien).
Stockholm är rikets andra stad och hemort för kulturministeriet, som kontrolleras av den svenske nazistledaren Robladh, och ett parlament dit författare, intellektuella och konstnärer kan kallas till privilegierade ledamöter som belöning för ideologisk trohet.
I centrum för berättelsen står Robladhs son Thomas, sportjournalist, och hans fästmö Karin, litteraturvetare men också medlem i en motståndsgrupp som planerar att likvidera Speer. Omsider förstår Thomas att det finns alternativ till den herrefolksideologi han fostrats i och att denna ariska rasideologi också skapat hans egen livslögn. För vem är han egentligen? Är han den som hans föräldrar påstår? Varför dras han till de förbjudna ”bålböcker” som räddats från elden och säljs i hemlighet? Gisslan? Medlöpare?
Frågorna får för Thomas omstörtande svar i en sinnrikt konstruerad berättelse av lager på lager. Här finns också litterära referenser, bland annat till Stig Dagerman, vilket är lite underhållande i denna ariska mardröm, som samtidigt som den dekonstrueras, målas upp i en sorts ”baklänges science fiction”. Även verkliga personer från tiden, till exempel journalister, skildras i fiktiva situationer. Antagligen för att ge tidskänsla, men det känns ändå aningen påklistrat.
Starkast intryck gör författarens förmåga att framkalla en doft av tristess och likgiltighet, av meningslöshet, i ett land där ideologi och lögn så till den grad har internaliserats i människornas psyken att den blivit normerande. Statens rasideologi upprättshålls i medier och offentlighet av regimens medlöpare och snedvrider människors självuppfattning och världsbild.
Jag var en arier är en välskriven och högst läsvärd roman om hur det kan se ut i ett samhälle där en ideologi, eller för den delen en tro, har förvandlats till ett totalitärt monster som äter sin inbyggare och förhindrar fritt tänkande.