Möte med en legendarisk arbetarförfattare

Nr 6/2017

Sture Källberg är nog den äldsta författaren som haft en novell publicerad i Mål & Medel. Nästa år fyller han 90 vilket är svårt att fatta. Han är oförskämt pigg och klar i knoppen.
Vi ses hemma i hans lägenhet som ligger två trappor upp utan hiss i Stiftelsen Konstnärshem på Mariaberget i Stockholm. Här har han bott i tio år. Det är ett speciellt boende, alla som bor här har ett förflutet inom ett kreativt yrke.
– Jag brukar säga att jag är på slutförvaring. För att få bostad här så måste man ha fyllt 60 år och man har ingen bytesrätt. Man bor här tills man blir utburen.
Han bjuder på espresso i det lilla vardagsrummet där bokhyllan upptar en hel vägg. Här står även hans egna böcker. De har hunnit bli 17 till antalet. Fler lär det tyvärr inte bli.
– Det är segt att få något förlagt idag. Jag har tre färdiga manus om du har en förläggare åt mig, säger han lätt uppgivet.

Annat var det förr. Den första boken gav han ut 1964 och det var en reportagebok som handlade om Kina: Kamrat med 700 miljoner. Han skrev den på beställning åt Rabén & Sjögren som gett honom uppdraget då han visste en del om landet efter att ha bott där i två år som Ny Dags korrespondent.
– Vistelsen där fick mig att förstå Asiens betydelse och tiden i Kina är också den som betytt mest för mig.
Andra böcker som han är stolt över är de om Ungernupproret som han följde på plats, den självbiografiska Uppror – Budapest 1956 (1966) samt romanen Upprorets dagar – kortare än en vårblommas liv (1982).
– Det var som en fjorton dagars kurs i samhällskunskap jag aldrig glömmer. Jag var någorlunda förberedd men det var ändå väldigt omskakande.
Överhuvudtaget har han rest och bott utomlands under långa perioder, totalt handlar det om över tio år som han tillbringat i andra länder, mestadels har han försörjt sig som journalist och författare.
Innan han började skriva på heltid så hade han många olika påhugg, bland annat jobbade han en tid i bitsockret på sockerbruket i Göteborg. Ett halvår arbetade han där och under den tiden tog de strid för införandet av ackord.
– Det var enda sättet att få upp lönen.
Han var då med i Fabriks. Han berättar att han varit fackligt organiserad hela sitt liv, en rad LO-förbund har han hunnit vara medlem i, men numera är det Författarförbundet som gäller.
Om kampen för ackord skrev han en novell. Den finns med i den enda novellsamling som han gett ut. Den fick titeln Ackord, kom ut 1972. Därefter har han inte skrivit så många noveller, det har bara handlat om en handfull som han fått publicerade i olika tidningar.

Novellen ”Hej med en flaska rom” som han skrivit för Mål & Medel är medvetet experimentell.
– Det var bara en idé jag fick att enbart använda mig av repliker.
På frågan om det inte ska vara pratminus för att underlätta läsandet svarar han bestämt nej.
– Det fattar läsarna ändå. Jag slutade med pratminus för några år sedan. Novellen är ett försök att fånga bilden av killar som jag ofta stött på och som är rätt melankoliska och sorgsna över hur deras liv blivit. De brukar ha bra självinsikt, att livet kunde ha varit bättre om de inte supit så mycket, då kanske de hade varit gifta.
När Sture Källberg var ung så var han kommunist. Men han påverkades av det han blev vittne till under sina många resor. I april 1964 lämnade han kommunistpartiet, det var innan det hette vpk.
– Sedan dess har jag inte varit partipolitisk aktiv. Men jag har i högsta grad varit politiskt aktiv, jag talade på många FNL-möten under Vietnamkriget och var bland annat med om att starta Folket i Bild Kulturfront (året var 1971 red anm).
Initiativtagare var Jan Myrdal som han kände sedan 1951 i Göteborg. Han berättar att Jan Myrdal skrev den omtalade boken Rapport från kinesisk by hemma i Sture Källbergs lägenhet i Peking.
Sista gången Sture Källberg besökte Kina var 1993, han skrev då för en resetidning.
– De betalade resa och hotell mot att jag skrev, utöver det fick jag inget betalt. Fackligt regelvidrigt men jag ville så gärna återvända dit.
Numera blir det mest kortare resor i Europa, men för fem år sedan reste han i provinsen Amazonas i Brasilien tillsammans med dottern Lydia som förstår portugisiska.
– Jag tycker att den svenska sommaren är oslagbar. Jag ska till Grekland i oktober, till Kavalla. Då är det lämpligt att lämna Stockholm. Hösten är så mörk. Det är det stora med vårt klimat, skiftet mellan mörker och ljus.