– en novell av Andreas Svanberg

Av alla som var med den dagen var det bara en som tänkte berätta vad som hände. Det var Anders Eriksson. Eller Balladen. Han kallades så därför att han var långsam och därför att han lyssnade på hårdrock. Det var egentligen en kvarleva från högstadieåren. Nu lyssnar han inte bara på hårdrock. Han är mer av en allätare.

Firas kunde ha fått ögonen utstuckna, pannbenet krossat, munnen uppfläkt. Det hela skedde i ett enda raseri. Ett ursinne som visserligen var kontrollerat, men som enkelt kunde ha spårat ur. De stod där allesammans efteråt tyngda av allvaret, med brännande mjölksyra i kroppen och andades häftigt. Vad var det som hände?

Han kunde ha dött, skrev Balladen som rubrik. Med stora bokstäver: HAN KUNDE HA DÖTT! Sedan satt han en lång stund och visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han bet i blyertspennan och hade svårt att få tag på de rätta orden. Firas död. Tanken är hisnande. Men nu dog han ju inte.

Balladen satte sig tillrätta. Det var inte någon rapport han skulle skriva. En sådan sak rapporterar man inte. Då skulle man bara få till svar att man burit sig dumt åt, att det varit livsfarligt. Men om man inte rapporterade det, om man inte sade någonting, skulle ändå alla veta att det var så det gick till. Något annat sätt att göra det på fanns inte. Man behövde använda ett spett och stå tre stycken, en med spettet och två som höll emot. För att luckra upp och sönderdela. Som en enda stor kaka.

Som en enda stor kaka, skrev Balladen, men strök genast ut det. Det lät inte bra. Ingen skulle få för sig att stoppa det i munnen. Han rev sig i skägget. De enda spåren som fanns kvar av hårdrocksstilen. Han hade haft ganska ordentligt med skägg och så långt hår förstås. Men det långa håret klippte han av när flickvännen började krångla. Han tittade sig omkring i rummet. På arbetskamraterna som tjoade och tjimmade som vanligt. Inte minst Firas, som alltid är en glad prick. Nu kunde han ha legat på sjukhus och de hade fått försöka lappa ihop honom så gott de kunde. Fy fan!

Man kan inte bara skriva en massa kraftuttryck, tänkte Balladen. Hur jävligt det än var.

Bredvid honom i pausrummet satt Klas och Firas, Bengt och Jarmo. Det var i pausrummet som detta med skrivuppgiften utspelade sig. Någon egentlig uppgift var det inte frågan om. Han skrev ner det därför att han aldrig ville glömma. För att han tyckte att han var tvungen. Om inte han nedtecknade det. Vem skulle annars komma ihåg vad som hänt om inte de andra var intresserade? Hur nära det varit?

Klas var en fena på korsord och läste till bibliotekarie. Han jobbade i tillverkningen under somrarna. Det här var mitt i sommaren. Utanför fabrikens fönster dånade julivädret. Frisk vind från havet. De hade sina cyklar utanför. Undrar vem som skulle ha hämtat Firas cykel om han dog? Kosmetikfabriken låg i en kurva i en dunge av tallar. Det mesta var nedsågat. Små skott sköt upp i gräset utanför entrén, som vaktmästaren – en arbetsskadad alltiallo som gått från den tillverkande avdelningen till att sitta i handpacken och köra truck till att påta i trädgården – drog upp under djupa suckar. Fabriksområdet hade en liten väldoftande rosenträdgård som matchade hudkrämssortimentet. Varje sort som förekom i företagets rosdoftande krämer fanns levande i rabatterna. Flera av grupperna var representerade: Gallica-gruppen, Damascena-, Alba- och Remontant-; ’Officinalis’, apotekarros, ’Trigintipetala’, trettiobladsros, ’Suaveolens’ och ’Ulrich Brunner Fils’.

Balladen hörde till det fåtal i hans klass på högstadiet som tyckte om uppsatsskrivning, men han höll sig inte till lärarens uppsatta ramar och fick ingen uppskattning för sin outtröttliga mängd filmtitlar eller när han en av gångerna listade de hundra bästa hårdrockslåtarna. Så här långt efteråt – det var ju ändå tjugofem år sedan han slutade högstadiet – tyckte han nog att den uppsatsen med filmerna var hans bästa. Den handlade om ett ungt förälskat par – han själv och klassens snyggaste tjej Petra – som skulle gå på bio. Hon ville inte ha godis med sig in i salongen eftersom det sabbade tänderna. Balladen tyckte inte att han kunde sitta med en massa godis, han heller, om han samtidigt tänkte hålla henne i handen. Filmerna som visades den kvällen med eldröd sol och kärlek i luften var alltifrån romantiska komedier till actionrullar, drama, barnfilmer och skräck: ”De tolv första gångerna jag såg pappa full”, ”Antilopen och vårlöken”, ”Första världskrigets slut sett ur en grodas perspektiv”, ”Amor i Ösarp”, ”Tulltjänstemannen som såg mellan fingrarna”, ”Häxorna på mödravården”. Så höll det på. Sida upp och sida ner. Sammanlagt tio tätskrivna linjerade ark innan dubbeltimmen var över. Balladen lämnade stolt in uppsatsen, men fick nöja sig med ett trött leende från läraren när texten rättats en vecka senare.

Firas och Klas satt och pratade om gräsklippare. Om det var bättre med uppsamlare? Balladen såg på Firas som kunde vara död. Nu hörde han honom i stället tala sig varm om en Stiga Multiclip 47:

– Den är pulverlackad och har en hundraförtio cc motor.

Klas hade ingen egen trädgård, han bodde i lägenhet, men brukade klippa hos fin farsa, men då var det med en handjagare.

– Man kan ha en multiklipp även om det är en liten trädgård, gick Firas på.

Balladen koncentrerade sig på texten, sjönk in i sig själv. Händelsen hade rört upp en oro hos honom som han hade svårt att stilla. Han kände en klump i magen, hur svetten pärlade sig i pannan. För en gångs skull skulle han skriva något som ingen kunde värja sig emot. Fan i helvete! Han kunde ha dött! Nu var det ju ingen uppsats han skulle skriva. Det här var allvar. Han försökte minnas lärarens tjat om litterär gestaltning. Men han lyssnade inte då och skulle nog inte vara intresserad i dag heller. Han tittade på Firas och undrade om han var medveten om att han överlevt? Om det nu rörde sig någonting i huvudet hos honom om vad som hänt dolde han det lika skickligt som en kortspelare? Firas har alltid lyckats dölja allt om sitt privatliv. Varken Jarmo eller Bengt, Klas eller han själv vet någonting om Firas annat än att denna medellånga, mörkhåriga och brunögda trettiofemåring är född i Gävle. Det var en gång när de var ute med jobbet som det kom fram en storväxt kille med bomberjacka och inget hår på huvudet.

– Var kommer du ifrån?!

Det hela såg ut att kunna utvecklas till ett slagsmål när Firas lugnt och sansat svarade:

– Gävle.

– Är du född där?

– Ja, på BB i Gävle.

– Det var som fan, sa killen med bomberjackan och lullade snopet iväg.

Rasten började gå mot sitt slut. Balladen lade undan pennan, men tittade inte upp från sina papper. Han hörde stolarna flyttas. Firas och Klas var på fötterna, Jarmo och Bengt redan ute ur fikarummet.

– Hur är det med dig? Du ser helt tagen ut.

Balladen tittade upp på sina kamrater. För ett ögonblick rasade allt för honom.

– Ryck upp dig!

Firas fäste blicken på sin kollega.

– Jag är okej, samlade sig Balladen.

– Bra, då går vi in och avslutar det sista, fortsatte Firas. Kom igen, det hände ju inget.

HAN KUNDE HA DÖTT!

Som en enda stor tvål. Råvaran Stearinsyra väger vi upp i kärl. Den är formad som små pastiller. Som namnet antyder blir det om det får stå länge hårt packat som sten. Eller åtminstone tvål. Krossad smält stearin. Hela kärl fulla. I runda slängar trettio kilo i vardera. Vi hade redan stått där några timmar och huggit oss ner mot botten. Det var jag, Firas och Klas. Vi hade lyft av kärlen från pallen och ställt direkt på truckgafflarna, hissat upp i lagom höjd och lagt kärlet på sidan. Sen stod vi en på var sida och höll fast kärlet i handtagen medan den tredje av oss stötte spettet i råvaran. Körde spetsen rakt in. Stearinpastiller och hela stycken stora som knytnävar for åt alla håll. Kakorna och det som lossnade ur kärlen tömde vi rakt ner i en avfallslåda som vi trätt en plastsäck i. 

Nu var det så att logistikerna hade slagit om så att vi i stället för rosdoft skulle köra den nya granatäpple. Då stod vi där med femton satser råvaror uppvägda. Däribland Stearinsyra. Och det vet alla hur den råvaran blir om den får stå ett tag. Som en enda klump. Vi turades om. Jag hade stått och matat den ena stöten efter den andra. Händerna sved och mjölksyran steg i kroppen. Firas och Klas manade på mig och vi svor och skrattade om vartannat. Jag tänkte att jag lika gärna kunde stå där och kötta ett slag till när jag ändå höll järnspettet i händerna. 

Duns, duns, duns. Pastillerna regnade ner på golvet och i avfallslådan. Jag kände hur armarna sviktade. Såg Firas leende blixtra till. Så i ett ögonblicks verk sköt jag spettet med full kraft och missade med en decimeter kärlets kant. Spettet gick utanför och snuddade Firas öra. Det sjöng till och Firas släppte genast handtaget. Vi stod tysta under häftiga andhämtningar. Jag lät spettet falla till golvet och efter en stund kom skratten. Ett förlösande skratt som började hos Firas. Men någonting skulle aldrig bli som förr. Jag hade missat Firas ansikte med några millimeter. Om jag ränt spettet rakt i ansiktet på honom skulle han troligen vara död.